Kärleksjakt med sång och dans

I morgon kväll har jag fått äran att vara Hedersgäst på Cinemateket, där jag hängde var och varannan kväll som yngling. Jag har fått välja en film och jag visste på en gång att jag ville ta en musikfilm. Jag hade en lista på kanske tio stora favoriter och det blev till slut "Sweet Charity", Bob Fosses filmregidebut, med den enastående Shirley MacLaine, som gestaltar Charity Hope Valentine, en obotlig optimist på jakt efter kärlek.

Tekniknytt

Mannen på bilden har all anledning att vara glad. Liksom jag. Han heter Jan Ljungwaldh, och han har nu tackat ja till att bli Teknisk chef på Kulturhuset. Märkligt nog har vi inte haft en sådan tidigare. Men vi har nu gjort en omorganisation. Och det känns väldigt tryggt med Janne, han har nämligen sprungit runt här i korridorerna sedan mitten på 80-talet, så vi vet minsann hur förträfflig och flitig han är. I och med detta så förbättras också jämställdhetssiffrorna i Kulturhusets ledningsgrupp. Nu är vi 2 män och 6 kvinnor.

Lindansare och massmördare

Är precis nu på väg tillbaka till kungliga huvudstaden efter ett dygn i Göteborg. Solen skiner, kan jag meddela. Om det inte vore för att mina tågmedresenärer är i upprorstillstånd över att det inte finns plats till alla som har köpt biljetter, vore allt frid och fröjd. Jag sitter dock säkert.

Är extremt nöjd med mitt teaterfrosserimarathon igår på Dans- och teaterfestivalen. Såg tre, väldigt olika och väldigt bra, föreställningar. Tack vare Taxi Göteborg hann jag i tid kors och tvärs genom staden: Röda sten, Backateatern och Folkteatern.

Les Colporteurs lindansarshow var väldigt vacker, dramatisk och humorfylld - och visade att en lindansare inte bara kan ha mjuka skor eller vara barfota, utan också ha tåspetsskor och högklackat. Grymt imponerade, och väldigt bra livemusik till.

"Airport kids" (bilden) var en märklig dokumentärteaterupplevelse. Åtta barn, eller "globala nomader", mellan 7 och 12 år, berättade om sin tillvaro som barn till jetsetföräldrar som jobbar på Philip Morris, Tetra Pak eller något annat multionationellt företag. Barnen har kreditkort, pratar minst tre språk, går på internatskola och får ständigt vara beredda att åka vidare i världen. Klar publikfavorit, med stående ovationer!

Och så "Jerk" då. Vad ska man säga. Någon mer obehaglig, obegriplig och stark historia har jag inte sett på en teaterscen. Skådespelaren Jonathan Capdevielle gestaltade med hjälp av några handdockor de fasansfulla sexualrituella morden, som några tonårskillar utförde på ett tjugotal unga pojkar. Rysligt bra. (Jonathan lär också natten innan ha hyllat Madonna på hennes femtioårsdag med en hejdundrande nattshow på Röhsska museet. Det hade man velat se.)

Efter "Jerk" tumlade jag matt hem, mätt och belåten, till hotellet. Som jag måste tipsa om. Avalon heter det, är ganska nyöppnat, ligger väldigt centralt och är supersnyggt. Fyllt med konstverk, designmöbler, tjocka mattor, sköna badrockar och tv i hissen!

Världen är just nu i Göteborg

Sitter och ser ut genom ett tågfönster och ser ett grått och regnigt Sverige - perfekt söndagsstämning, med andra ord! Är på väg till Göteborg och ett besök på Dans- och teaterfestivalen. Den inträffar andra hälften av augusti varje år. Ett besök där är bästa sättet att hålla sig a jour med delar av scenkonsten i världen, utan att behöva kosta på sig en utlandsresa. Kan tyvärr bara vara där ett dygn nu, men hinner ändå med tre gästspel: "Le fil sous la neige" med Les Colporteurs från Frankrike, "Airport kids" av Lola Aria och Stefan Kaegi från Argentina/Schweiz och Tyskland och "Jerk" av Gisèle Vienne från Frankrike.

Har höga förväntningar på "Jerk" (bilden ovan). Föreställningen bygger på den obehagligt dissikerande amerikanske författaren Dennis Coopers roman, som handlar om en verklig händelse i Texas på 70-talet då seriemördaren Dean Coril dödade fler än tjugo unga pojkar med hjälp av två tonårskillar.

En auktionsjunkies bekännelse

Hösten är min vår, ty då öppnas teatern igen, säger Officern i Strindbergs Ett drömspel. Jag säger: Hösten är min vår, ty då öppnas auktionshusen. Är man svårbotad auktionsjunkie så får man under sommaren hålla till godo med loppisar på landet. Men i augusti öppnar Auktionsverkets stadsauktion, Auktionskompaniet och Metropol upp sina dörrar igen och helgvandringen är räddad.

Postpridedepression?

Känner du ångest över att Pride är slut för det här året? Hav tröst. Vi öppnade en utställning under Prideveckan, som jag absolut vill tipsa om: "State of mind". Den står kvar hos oss ytterligare i drygt en vecka, så du har forfarande chans att se den. Det är konstnärsduon Annica Karlsson Rixon och Anna Viola Hallberg, som har gjort flera resor till Sankt Petersburg och följt 38 personer, framförallt lesbiska. Förutom att se foton, får man höra om deras vardag, livssituation och syn på samhället och livet via videomonitorer. Man blir väldigt engagerad av att höra om deras vardag och livsvillkor - fyllt av gupp på vägen, men också mycket gläldje. Platsen är Galleri K1, ingång via Plattan och entrén är noll kronor, se här. Utställningen ska sen vidare till Göteborgs Konstmuseum i slutet av september, och även visas i Sankt Petersburg.

Ett Ricare Kulturhuset

Nu har vi blivit ännu rikare, eller rättare sagt Ricare, på Kulturhuset. Vi har nämligen fått nya vänner i form av den stora hotellkedjan Rica, som går in som ny sponsor till hela huset!! Rica kommer att se till att alla de internationella musiker, dansare, skådespelare, regissörer, konstnärer och författare som gästar Kulturhuset kommer att kunna sova gott om nätterna.

Förutom att Rica förstås har fantastiskt vackra och många hotell, så är de redan stora kulturvänner sedan tidigare. Både Stockholms Kulturfestival och Pridefestivalen sponsras av dom, men som jag sa till dom vid införsäljningsögonblicket; i och med samarbetet med Kulturhuset får ni evenemang 365 dagar om året. Ovan ser ni ett av de tjusiga hotellen, det på Lilla Nygatan i Gamla stan och med glädje länkar jag vidar till Ricas hemsida här, så kan du spana in alla deras hotell.

För några månader sedan slöt vi ju även samarbetsavtal med Polarn o Pyret för vår barnverksamhet Rum för Barn. Jag hoppas snart kunna rapportera om ytterligare kloka, framsynta näringslivsföreträdare som vill hjälpa till att sprida kulturglädje.

Kort snabbsnack

Avslutade mastig arbetsdag med att gå på höstens första Pecha Kucha - betyder ungefär snabbsnack på japanska. Hela idén, som nu finns i 130 städer runt om i världen, går ut på att någon arkitekt, designer eller allmänt intressant kulturperson gör en presentation av sig själv eller något intressant ämne. Men - man måste prata max 20 sekunder till 20 bilder. Så ingen får hålla på längre än 6 minuter och 40 sekunder. Det är en superbra form för att få en snabb introduktion, tycker jag. Just ikväll var det på engelska och med stor tonvikt på mode, eftersom Stockholm nu är fylld med Fashion Week-personer från när och fjärran.

Yongyan Liu Hähnel är varumärkeskonsult från Shanghai och väldigt verksam med att föra ut svensk design i Kina. Hon konstaterade att i Kina tänker många modeintresserade "less is not more, more is better" till skillnad mot många svenskars inställning att "less is more". Och att de kinesiska männen ligger långt efter kvinnornas modemedvetenhet. Lars Lallerstedt, industridesignern och tidigare Konstfack-rektorn, fick dra en snabbresumé av sin digra opuslista. Coolast var att återse hans mobiltelefonskapelse från tidigt 80-tal, som vägde över 7 kilo.

Hoppas bara att arrangörschefen Eva Kumlin på Svensk Form har överseende att jag smet hem på trötta fötter i pausen ... Missade därför intressanta unga, libanesiska modedesignern Rita Saardis presentation, men pryder bloggen med ett av hennes plagg istället!

Veckans idolbild

David Wiberg föräras en idolbild på bloggen här, efter att jag just har kommit hem från kvällens nypremiär på Kilen av "Svart tulpan". David gör rollen som Linnea, 16, snart 17 - otroligt väl fångat, i mina 42 åriga ögon och öron. Föreställningen är redan sönderhyllad av recensenterna, läs mer här och missa inte chansen!

En definitionsfråga

Under sommaren har jag med flera personer diskuterat ett för mig kärt ämne, som handlar om definition av kultur. Finns det "finkultur" (hemska tanke)? I så fall måste det väl finnas "fulkultur" (lika hemska tanke)? Är inte Sture Linners författarskap eller Nathalie Djurbergs konstnärskap "underhållning", för de som gillar deras arbeten? Vad är "smalt" och vad är "brett"? Idag skriver Dagens Nyheter att Svenska Dagbladets debattredaktör Steve Sam-Sandberg slutar för att han är rädd för att den "kvalificerade kulturjournalistiken är hotad". Finns det "okvalificerad kulturjournalistik", då undrar jag?

Festivalfest

Just när vi har hämtat oss från Pridehouse-anstormningen för någon vecka sedan, så drar det igång idag i full speed med Ung08-festival, Stockholms Kulturfestival och dessutom vernissage på en ny utställning, "Beeing mammy" på plan 4 hos oss (se det snygga reportaget i dagens SvD.)

Kulturfestivalen började med poetisk cirkussåpa på Kulturhusets fasad inför jättepublik och stor premiärmingelfest på KulturhusTaket för mängder av kindpussande och vindrickande kultur-, näringsliv- och politikerfolk.

Festivalprogrammet är ju så digert, så potentiella kulturupplevelser saknas det inte runt om i stan. En av de omistliga höjdpunkterna är redan i morgon onsdag klockan 12 då eder käre Kulturhuschef erbjuder visning av (delar av) våra tio tusen kvadratmeter, se här.

Ute eller inne?

Jag vet inte hur jag ska tolka min placering på kulturelittopplistan. Jag har fått en inbjudan till förlagsvärldens mest oåtkomliga partaj, Bonniers årliga tillställning på Nedre Manilla. Men jag får inte komma på Bok- & Biblioteksmässans stora mottagning. Så jag är väl både inne och lite ute, antar jag.

Jakten har börjat

Idag börjar vi intervjua några av de utvalda kandidaterna till arrangemangschefsjobbet. Många känner sig kallade, få är utvalda och jag hoppas verkligen att vi hittar rätt person. Arrangemangschefen kommer att basa över alla de producenter inom scenkonst, musik, film och litteratur som förlägger evenemang på Kilen, Hörsalen, KulturhusTaket och flera andra scener. Den ska dra in publik och pengar och göra väldigt bra kulturevenemang. Om en halvtimme börjar första grillningen!!

Historisk toalett

Ovanstående bild är de facto historisk. När världsstjärnor har uppträtt på vår största scen, Hörsalen, och känt ett behov av ett toalettbesök eller en dusch har de varit tvungna att leta sig till andra våningar i Kulturhuset via trappor och hissar. Nu, i denna stund, har vi åtgärdat arkitektgeniet Peter Celsings förbiseende när det gäller faciliteterna i logen i Hörsalen och byggt en toalett och dusch. Det tog trettiofyra år. Så när Alan Gore, Jane Fonda, Jamie Oliver, Leif GW Persson, Åsne Seierstad, mongoliska strupsångare och flamencodrottningar kommer på återbesök till Hörsalen, så kommer de att bli mer än nöjda.

Designgalleriöppning

Så här glad ser en trendentreprenör, tillika god vän, som just har öppnat en helt ny verksamhet. Stefan Nilsson heter mannen och han och hans kollegor står bakom Designgalleriet. Vi var på smygöppningen ikväll. Er egen galareporter kan rapportera att i vimlet syntes designgurus som Margareta van den Bosch från H&M, Staffan Bengtsson från tidskriften Form och glasformgivare Erika Lagerbielke. Stefan gör rätt som ser så nöjd ut. Inte bara för att det kom så fina premiärgäster, utan också för att det är en urläcker lokal på Odengatan 21, som kommer att fyllas av design på längden och tvären. Spana in hela höstens program här. Först ut är modeskaparen Bea Szenfeld, som visar baddräkts-haut couture från och med den 14 augusti.

Lovordat tänkar- och skrivarställe

Undrar du vad du kan göra i Kulturhuset? Kolla här, det är en väldigt bra beskrivning av Möjligheternas hus. Välkommen hit igen, igen och igen, blogg-Sama!

Bästa filmen just nu?

Biobesök är ju en utmärkt sysselsättning när som helst på året. Regniga måndagar som idag, eller varför inte stekheta sommarkvällar, när man är mätt på sol och umgänge! Själv såg jag möjligtvis årets bästa film just en stekhet julikväll. Och då menar jag inte "Mamma mia", "Sex and the city" eller "Batman" - har nämligen inte sett någon av dom än. Däremot menar jag "La Zona"!

"La Zona" utspelas mitt i Mexico city, i ett "gated community", där välbärgade människor lever i trygg förvissning om att den yttre verkligheten stängs ute. Tills en dag, när ett gäng ungdomsbrottslingar lyckas ta sig över muren. Mer spännande action och intressanta personskildringar får man leta efter. Läs DN:s recension här.

Svenska Dagbladet skriver idag om verklighetens "gated community", i Guatemala city, där medborgargarden tar lagen i egna händer med lynchningar och steningar som följd. Kolla här.

Besökarrekord

Kulturhuset och Stadsteatern har ju varit PrideHouse hela veckan och huserat en himla massa seminarier, utställningar, workshops, konserter, teaterföreställningar med mera, med mera från gatuplan till tak. Nu börjar vi förstå vilken succé det har varit, besöksstatistiken börjar nämligen komma.

Och det visar sig att vi har haft mer än 10.000 besökare per dag!! Det är inte det vanliga i Kulturhuset varma julidagar annars... Det har varit fantastiskt roligt att möta alla stolta han, hon, hen, transor, dragkings och massa andra när jag har åkt rulltrapporna genom huset. Vilket föranleder mig att fundera på om vi kanske måste se över våra symboler på toalettdörrarna framöver - det känns helt plötsligt föråldrat med en mans- respektive kvinnosymbol...

Hedwigs himmel och helvete

Var i går kväll på en av de mest omskrivna teater- och Pridehändelserna: rockmusikalen "Hedwig and the angry inch", som hade premiär på Stadsteatern i Farnaz Arbabis regi. Och man bjöds på fullt ös-tempo, i kombination med väldigt ömtåliga och känsliga ögonblick, där man får följa hur Hans från östberlin blir Hedwig i USA. Mycket tack vare Johannes Bah Kuhnke i titelrollen, fungerade föreställningen jättebra. Bah Kuhnke var varken man eller kvinna, han var ... Hedwig, helt enkelt. Extremt imponerande energisk och fin. Måste också nämna Iris Esell, som hade gårdagkvällens showstoppernummer med en riktig powerballad.

Direkt efter de stående ovationerna, tog jag hissen upp till Kulturhustaket där jag hamnade i ny applådstorm och helt andra tongångar. Jag hann höra de sista låtarna med Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio - och wow, vilket gäng! Det var smått magiskt att stå mitt uppe nära himlen, mitt i city och höra dessa musikanter. Och Ramsby sjunger så sagolikt enkelt, så man blir alldeles varm om hjärtat.

Kultursamtal

Hela eftermiddagen har ägnats åt rundabordssamtal. Det var jag, Re:Orients grundare Ozan Sunar och Orionteaterns konstnärliga ledare Stina Oscarson som diskuterade. Resultatet blir en artikel i tidskriften Arena i slutet av augusti. Ämnena rörde sig om kulturens roll, Stockholm som segregerad stad, politikens uppgift och mycket annat. Vi hade ett jättebra samtal, känns det som, och vi var både eniga och helt ickeöverens om saker och ting. Hoppas det blir läsvärt. Nu om en timme ska jag hålla tal till det unga folket i samband med Pride Ung!

Aktuell rapport

Sommardagarna ägnades väldigt mycket åt läsning. Slukade Mikael Timms sexhundrasidiga rafflande Ingmar Bergmanbiografi, flera av Jo Nesbös deckare (skriver inte han fantastiskt spännande?!), men sommarens läsupplevelse alla kategorier var ett fynd á 2 kronor på den lokala Röda Korset-loppisen: Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" från 1970. Har alltid hört talas om den, men aldrig läst den. Hon var städerska som arbetade på natten, ensamstående med fem barn, bodde i Karlskoga och skrev om sin vardag och om världen.

Några citat:

"Några ungdomar i Gbg har ordnat en utställning som heter ´Än sen då´. Där påvisas förhållandena mellan U-land och R-land. Om U-länderna skulle få samma standard som vi, skulle inte jordens tillgångar räckar mer än ett år. Varför talas det inte mer om detta? Varför gör inte pressen mer? De kunde ta en av de många sportsidorna t.ex. och skriva om detta. Det är tack vare ungdomen som något blir sagt."

"Min Mexiko-propaganda går dåligt. Jag har flygblad med i min väska men hinner inte komma in på några samtal med någon. Alla jag talar med har bråttom utom när det gäller BINGO. Då tar de raketen i ändan och sitter tålmodigt timme efter timme stilla. När man frågar nån om man får lämna litet läsbart svarar de flesta: ´Jag hinner inte läsa tidningen en gång´. Jag måtte väl träffa en viss sorts människor, ty det måste väl finnas några som är intresserade av något annat än sig själv och Sten-Ingvar."

Maja Ekelöf är fantastiskt personlig, öppenhjärtig och stenhård. Vilken bloggare hon skulle vara om hon levde idag!

Tjoho!

Äntligen tillbaka på jobbet! Som ni förstår av den totala bloggtystnaden här under sommaren, så har jag haft det fantastiskt bra i all min ledighet. Åter i stenöken kan jag konstatera att Kulturhuset står kvar, mängden post i mitt fack var inte helt överväldigande och folk verkar ha tagit det någorlunda lugnt på mejlfronten. Känns bra att vara tillbaka, inte minst för att det alltid är någorlunda lugnt den första tiden, innan alla har jobbstressat upp sig ordentligt. Nu ska jag gå iväg på invigningen av PrideHouse, som äger rum om nån timme. Och det är en av mina favvoförfattare, Birgitta Stenberg, som ska hålla i den!

Semestertider

Om några timmar väntar skärgård, korsord och gräsklippning. Jag har semester från och med nu och tänker gå ner på lågvarv ända till den 28 juli. Bloggen tar även den semester till dess, men om det spritter till i fingrarna för mycket så kan det hända att det blir någon enstaka digital kulturrapportering från mig. Under tiden får ni inte missa allt fantastiskt som händer på KulturhusTaket och i resten av Kulturhuset hela sommaren och förstås ladda för när Kulturhuset goes Pride.

På KulturhusTaket kan ni också njuta av våra vindsnurror, som också syns från Plattan. De sänker inte bara våra elkostnader, de är extremt vackra konstverk också.

Trevlig sommar!

Prinsen och jag

Prins Manvendra Singh Gohil ska inviga EuroPride den 25 juli. Och jag fick idag förfrågan från Jennifer på Lava ifall jag ville inviga Pride Ung på Lava några dagar senare. Det var ju ett sånt flott erbjudande, så det kunde jag förstås inte tacka nej till. Förutom jag, så bjuder Lava den kvällen på glammig performance med dragkingen Sexy Galexy, smörig pop med Brendan Velasquez, stjärnskottet från USA och tung hiphop med queerrapparen Q-boy från London. Jag hamnar i gott sällskap med andra ord. Fast jag ser det som sådant hedersuppdrag att jag redan nu börjar bli nervös för hur det ska gå. Nåja, jag har ett antal semesterveckor att fila på formuleringarna. Hela Kulturhuset bjuder ju förresten i år för första gången på en rasande massa Prideevenemang, för alla från 0 år och uppåt.

Fru Form i högform

Igår kväll öppnade Svensk Form-chefen Eva Kumlin upp sitt hem för ett femtontal kulturarbetare inom design, form, mode - och så mig då. Evas tanke var att samla ihop människor som är vettiga och trevliga och ha ett idé- och spånmöte kring hur vi alla kan hjälpa varandra med att arbeta med hållbarhet och ekologi i allmänhet, och Saving the planet in style-idén i synnerhet. Med tanke på Evas generösa (även i mat- och dryckväg) och inbjudande natur så knöts kontakter, idéer spånades och jag fick träffa en bunt trevliga nya bekantskaper.

På bilden anas värdinnan själv, hennes medarbetare Annika Björkman (som krävde att få vara med på bild, eftersom hon är en hängiven Kulturhusbloggläsare) och så Magnus Jonsson på Interactive Institiute, som berättade om deras väldigt spännande utställning Visual Voltage som bland annat ska visas i Shanghai och Beijing tack vare Svenska Institutet.

Spring i benen

Idag hade vi inte bara sommarfest på KulturhusTaket. Idag var även dagen D för stegräknartävlingen. Längst gången alla kategorier bland alla Kulturhusanställda var Ingrid Rådmark på Rum för Barn. Den högsta dagsnoteringen för henne låg på drygt 32.000 steg... Jag själv kom upp till hälften en bra dag. Nästa tävlingstillfälle kräver jag att få vara i Ingrids lag.

Kulturbloggsskymning

Hinner fundera en hel del här på båten. En sak som jag länge har funderat på är: Varför är vi så få kulturarbetande personer som bloggar? Borde inte alla chefer på alla våra kulturinstitutioner blogga anno 2008? Jag tycker själv att det är väldigt svårt att göra avvägningar om vad jag kan skriva. Allt det riktigt smaskiga och alla riktigt intressanta nya idéer och framtidsprojekt kommer förstås inte på pränt här på bloggen. Mina belackare kan förstås hävda att det är okvalificerat trams det jag skriver. Men – jag tycker att vi som är företrädare för offentliga institutioner är skyldiga att göra allt för att öka transparensen och publikkontakten. Min blogg är ett litet trevande försök. Kommer på rak arm bara på Eva Kumlin på Svensk Form. Nu när Lars Norén ska bli chef för Folkteatern kanske han börjar skriva dagbok i bloggform?

Till havs

Sitter och ser ut över ett glittrande skärgårdshav och tack vare Waxholmsbolagets utmärkta internetservice kan jag uppdatera min blogg. Är på väg till landet för en stilla helgtillvaro och passar på att läsa det purfärska numret av vår Kulturhustidningen. Och den måste jag ju tipsa om! Sextiofyra sprängkulturella tidningssidor om allt som händer i sommar och höst. Redaktör Leo och formgivare Bea har säkerställt att tidningen är både läs- och tittvärd. Och den är förstås helt gratis att hämta runt om i vårt stora hus. Passa på nu. Under senhösten kommer den oftare och i helt nytt utseende.

Samtidigt, i en annan del av stan

Medans jag satt och smörjde kråset (se föregående blogginlägg), var det samtidigt premiär på Indiegympa på KulturhusTaket. Ni ser på bilden ovan hur kul folk verkar ha haft det. Nästa torsdagkväll har jag och ni chansen att vara med. Fri entré, förstås. Läs mer här.

Tacksägelsemiddag

Har just skjutsat iväg de sista middagsgästerna. Jag hade nämligen bjudit in Kulturhusets ledningsgrupp på middag hemma i kväll för att jag ville verkligen tacka för en fantastiskt trevlig och spännande första period på jobbet. Och jag är så glad att jobba tillsammans med Anneli, Margareta, Elisabeth, Katti, Nina, Eva, Charlotte och Marianne - de är verkligen ett toppengäng. Och så var det också en första avtackning för vikarierande marknadschefen Charlotte Gateau, som snart ska sluta hos oss. Men Uppsala Stadsteater är att gratulera, hon börjar där i augusti och de får verkligen världens toppkraft!!! Ledningsgruppen ikväll var utvidgad med kulturdirektör Berit och min sambo David, som smälte fantastiskt bra in i vårt sammansvetsade gäng. Vi körde gruppövning där alla fick vara med och hacka middagsingredienserna. Receptet på Davids kladdkaka efterfrågades invrigt. Efter undanröjning av disk väntar sömn och därefter möter med facket klockan 08.00 i morgon bitti.

Röster i radio

Nej, jag blev inte tillfrågad i år heller. Att vara sommarpratare, alltså. Det blev däremot en drös andra av mina egna favoriter. Här kan du se hela listan, och till skillnad från många andra bloggare tänker jag inte säga vilka jag tycker är konstiga på listan, däremot vilka som jag ser fram emot att få höra när jag rensar hallonlandet i sommar: författarna Fredrik Lindström, Lena Andersson och Martina Lowden, Margot Wallström, advokaten Elisabeth Massi Fritz (föräras med idolbild här på bloggen), tidningsgeniet Amelia Adamo, näringslivskungen Peter Wallenberg och -drottningen Antonia Ax:son Johnson, Björn Ulvaeus (som ska prata om min egen åkomma, att ha dåligt minne!), psykiatern med mera Åsa Nilsonne (läs hennes och Anna Kåvers "Tillsammans"), popmästaren Robyn, kulturutredningschefen (och snyggast klädda alla kategorier) Eva Swartz, konstnärerna Karin Mamma Andersson och Marie Louise Ekman (ska hon kalla sig själv "pissråtta" i år igen?) och skådisarna Michael Segerström (efter att ha sett honom i "Darling" inser jag hans storhet), Pia Johansson och Hassan Brijany. Och så ska vi inte glömma bort den tuffaste av dom alla: Carin Götblad.

Regntunga skyar - och tomt på skrivbordet

Så är man tillbaka till sitt skrivbord igen, efter en dryg veckas vistelse i Tokyo. Postfacket var överfullt och mejlboxen innehöll mängder av meddelanden från omvärlden. Men nu har jag gått igenom allt, så nu känns det som vardag igen. Skönt med vädret i Stockholm idag - regnmolnen påminner väldigt mycket om vädret i Tokyo, så omställningen känns inte så dramatisk:-)

Tillbaka i Stockholm

Efter ett antal tågbyten och sammanlagt 11 timmars flygresa är vi nu tillbaka i Stockholm. Tiden i luften gick snabbt, inte minst tack vare Finnairs föredömliga filmutbud. Jag såg de väldigt bra "Flyga drake" (otroligt gripande om vänskap och mod) och "Charlie Wilson´s War", som båda utspelas i samband med Sovjets inmarsch i Afghanistan, och även tonårsmamman "Juno" och "Walk the Line", om Johnny Cash.

Nå, oerhört trött som jag är nu, kan jag ändå konstatera att vi får vara väldigt nöjda med vår resa. Otroligt intressanta möten med gallerister, konstnärer och museichefer. Och så var förstås staden och dess invånare oerhört spännande att få bekanta sig med. Vänligare människor än japaner får man leta efter, så hjälpsamma och tillmötesgående. Otrolig häftig metropolisliknande stad, som blandas friskt med parker, urgamla tempel och väldigt varierad stadsbild. Billig och god mat i överdåd - den minsta sylta bjöd på en otrolig smakupplevelse för femtio kronor. Det enda kruxet var att förstå tunnelbanesystemet, och det är väl typiskt att det var först de sista två dagarna som vi började fatta hur det hängde ihop.

Min väldigt positiv bild av Tokyo grumlades dock när jag fick höra att japanerna inte har någon regelrätt semester. De har sammanlagt elva helgdagar under året då de får ledigt - det är allt! Men den som vill avancera till ett högre jobb vågar inte ens ta ut alla lediga dagar, för det räknas som illojalt...

Illustrationen här ovan - i detta sista Tokyoblogginlägg - är en bild tagen av en av de fotograferna vi åt middag med igår kväll. Han heter Ikeda Masanori och har fotot de söta flickorna i en trädgård.

Samtidigt, i en annan del av Tokyo

Sju doda precis i narheten av oss. Igar eftermiddag (lokal Tokyotid) lopte en man, som var "trott pa livet" amok mitt i ett av de centrala stadsdelarna i stan, Akihabara, hemelektronikens mekka. Jag och Margareta befann oss i en helt annan del, namligen Harajuku, vid den tidpunkten som tur var. I Harajuku mots man av en marklig syn, dar ungdomar (bara tjejer, igar i alla fall) , de flesta runt 15, 16 ar, klar ut sig i markliga lolita_ eller kammarjungfruutstyrslar, med mycket smink, accessoirer och speciella frisyrer.

Googla pa Harajuku och leta efter bilder, sa far du se vad jag talar om (funkar saledes fortfarande inte att ladda upp bilder pa lanedatorn). Det markliga var att trots att tjejerna staller sig och poserar, till allmant beskadande och vi ar manga turister dar som vill fotografera dom, sa vander dom sig anda bort fran kamerorna och latsas vara omedvetna/ointresserade av att bli fotograferade. Precis i narheten av Harajuku_tjejerna, i den stora Yoyogiparken, sa sag vi ocksa ett gang rockabillykillar, med tonvis av spray och brylcreme i haret, och aven manga popband, som hade stallt upp sig pa lopande band och forsokte overrosta varandra, genom att spela sa hogt som mojligt.

Eftersom vi flyger hem tidigt i morgon bitti, sa ar detta den sista dagen i Tokyo for oss. Vi har tre moten inbokade, som vanligt i olika delar av stan, sa vi har en hektisk slutspurt framfor oss.

Konsthappening i Metropolis

Igar kvall var vi med om "surreal, but nice"_upplevelse. En av de fantastiskt trevliga manniskor vi har mott har, Nahoko Yamaguchi, som arbetar pa Taka Ishii Gallery, inbjod mig och Margareta att vara med om en konstupplevelse. Vi blev korda till ett ett stort garde, en grasplan, bredvid floden Tama, dar det var utomhusvisning, en "slide show", alltsa en hederlig gammaldags diabildsvisning, pa en stor filmduk. Dar satt vi, mitt i Tokyo, sent pa kvallen, tillsammans med ett par hundra manniskor, med en motorvag bakom oss och jarnvagstag framfor oss, blev bjudna pa vin och mat mitt i en konsthappening _ hur bra som helst!

Det ar konstnaren Hitoshi Toyoda som hade fotograferat sitt liv under narmare tio ar, hans "bilddagbok", som hette "Nazuna" (en enkel vit blomma, som heter Shephards purse pa engelska). Vi fick se nar Hitoshi var i New York i samband med 11 september, hans liv tillsammans med munkar och med ett amishfolk i norra Japan, arstidsvaxlingar, hans hund, hans foraldrar. En jattefin, stillsam skildring. Och sjalva farden till platsen var ocksa en upplevelse utovar det vanliga. Vi blev korda pa nagra av Tokyos motorvagar, som loper manga meter ovanfor gatuniva _ da kandes Tokyo verkligen som Metropolis och att vi var med i Rymdbas Alpha.

Och nej, min egen dator fungerar fortfarande inte, darav brist pa bilder och prickar.

Konst pa hog niva

Dagens hojdpunkt alla kategorier var besok i Mori Tower. Eftersom min egen dator inte funkar i kvall maste jag lana hotellets, som inte tillater prickar over bokstaver eller nedladdning av bilder. Darfor maste du sjalv googla upp Mori Tower for att forsta storheten. Det ar femtiotre vaningar hogt, invigt 2003 och sjukt hogt. Trots min hojdradsla tog jag mig upp pa utkikspunkten, bredvid helikopterplattan, mitt pa taket. Man ser forstas hela mangmiljonstaden Tokyo och man ser hur fantastisk varierad staden ar. Valdigt manga skyskrapor, men minst lika manga lagre hus och manga gronomraden. Eftersom det var molnigt idag sag vi tvarr inte Mount Fuji.

Jag och Margareta fick en privatvisning av Akkiko Miko, curator pa Mori Art Museum (som ligger pa 52a vaningen), och som just nu har en fantastisk utstallning av alla Turnerpristagare, bland annat Damien Hirsts fantastiska kossor. Akkiko var behjalplig nar Kulturhuset gjorde den stora Arakaiutstallningen i vintras, sa hon kanner val till Kulturhuset.

Och i den supersnabba hissen (som tar 45 sekunder pa sig att komma upp till toppen!), motte vi en japansk dam som gratulerade oss svenskar till att ha nationaldag idag! Hur hon kunde ha koll pa det hann vi inte ta reda pa, men Japan verkar vara valdigt intresserade av Sverige. Pa hotellet nu ikvall hittade jag den engelsprakiga tidningen Japan Times, med en stor artikel om Sverige och idolbild pa Fredrik Reinfeldt och ambassadoren Stefan Noreen, dar det framgar hur bra det gar for Ikea (oppnar snart sitt femte varuhus har), HM (oppnar snart sin forsta butik har) och hur langt framme vi ar nar det galler jamstalldhet, bade i det politiska livet och inom barnomsorgen.

Hemlighetsmakeri

Idag lämnade vi hotellet 08.10 och kom tillbaka 22.00. Under den tiden hann vi med att besöka flera superintressanta konstgallerier, där vi blev introducerade till väldigt intressanta konstnärsskap. Men eftersom vi tyckte att vi hittade flera högoddsare, så säger jag inte ett knyst om detta för att ingen annan ska hinna att kapa åt sig dom konstnärerna före oss... Däremot kan jag berätta att vi också hann äta en väldigt trevlig tempuramiddag mitt i Shinjuki-distriktet, där vi fick stränga förmaningar från kocken om vad som fick doppas i tempurasåsen och vad som skulle doppas i de olika salterna.

Dagens bild är typisk för Tokyos taxibilar: alla taxi har nämligen virkade, helvita, stärkta, virkade överdrag på sätena och ryggstöden. Väldigt sött! Just den här taxibilen hade dessutom en tv, där vi fick ta del av en gitarrlektion! Nu har jag haft en stund i det ångande utomhusbadet och läst mina mejl och är därmed färdig för min futonsäng. På återhörande.

Hett avslappande dagsslut

Idag i Tokyo var dagens stora utmaning att åka kommunalt. Igår var vi tvungna på grund av tidspress och allmän nyanländarförvirring ta taxi överallt. Men idag skulle vi på allvar ge oss på Tokyos dokumenterat svåra kommunala transportsystem. Det är ett otal linjer, stationer och operatörer som förser staden med persontransportmöjligheter. Jag kommer inte här med längre utläggningar om vedermödorna, men - det är en prövning, kan jag meddela att hitta rätt i underjorden.

Nåväl, vi kom till slut till Shugoarts, ett galleri som just nu visar en jättefin utställning med skulptören Shiego Toya, som arbetar med furuträd, som han gör barockinspirerade skulptörer av med hjälp av motorsåg! Nästa konstnär är faktiskt svensk, Ylva Ogland, som visades i USA förra året. I samma byggnad som Shugoarts finns en handfull andra unga gallerier, som vi också hann skanna av.

Vi hittade mer svenskanknytning idag. Vi träffade nämligen utställningschefen på Museum of Contemporary Art, madama Yuko Hasegawa. Hon är på väg till Stockholm för Iaspis räkning. Hasegawa ska träffa en mängd svenska konstnärer och konsthallschefer för att ta tempen på svenskt kulturliv. Och man förstår att hon är tung i sammanhanget, hon gör en mängd utställningar även utomlands och verkar känna gud och hela världen. Vi ska träffa henne i Stockholm nästa vecka och då får vi visa henne vårt tjusiga Kulturhus!

Efter en lång dag och lång hemresa slängde jag mig ner i hotellets helt underbara utomhusbad, som är otroligt mysigt. Bilden ovan är faktiskt damernas bad, men mina egna foton blev så mörka, så jag tog den här från hotellets hemsida. Det verkar som om herrarnas bad är mycket trevligare kan jag meddela - vi har stenar, träd och växter. Vattnet är jättevarmt och man ligger och tittar upp på den japanska stjärnhimlen - hur fantastiskt som helst, kommer bli ett standardinslag under min vistelse här.

Pangstart

Efter att taxichauffören snirklat sig fram genom stadsdelar och gränder (även dom har dokumenterat svårt att hitta i storstaden...) kom vi fram till vårt ljuvliga lilla hotell, som är en ryokan - lite enklare, mer traditionell och fantastisk med sin lilla trädgård. Efter tjugo minuters intensivt uppackande, så kastade vi oss iväg till våra första möten. Vi klarade av tre gallerier på två timmar, bland annat Side 2, som är ett av de mest etablerade för unga konstnärer och så det helt purfärska Take Ninagawa, där vi träffade den unge galleristen Kazeuyuki Takezaki som var så stolt (se bara på bilden!) över att han kunde ställa ut den i Japan så populäre collagekonstnären Shinro Ohtake.

Efter det träffade jag och Margareta den person som måste vara en av de trevligaste i den svenska diplomatkåren; Joachim Bergström, pressråd på den svenska ambassaden i Tokyo. Han kan staden väl efter mer än tio år. Vi fick mängder av tips (även shoppingdito...), som vi nu ska försöka pressa in i vårt redan späckade schema. Joachim tog oss med till sitt hemliga sushiställe, som jag inte ens under knivhot kommer avslöja adressen till. Nu vet jag hur sushi kan smaka. Sushikocken berättade stolt att han känd i hela England, eftersom Financial Times korrespondent har gjort ett reportage med idolbild. Joachim ska förresten överge Japan inom kort och börja arbeta på ambassaden i Saudiarabien.

Nu ligger jag äntligen nerbäddad i futonsängen, zappar mellan de få tv-kanalerna (japansk schlager och frågesport) och kommer snart att somna gott efter vår första dag här, som vekligen blev en pangstart på vår resa.

Konnichiwa Tokyo

Och så är vi framme i Tokyo. Hepp! Flygresan gick bra, inte minst tack vare att de visade Jens Jonssons "Ping Pong Kingen" under resan, maten var bättre än vanligt (Tack, Finnair!) och för att vi var så fyllda av förväntan att få komma fram. Innan vi gick ur flygplatsen så fick vi både ta fingeravtryck och låta oss identitetsfotograferas av de många och väldigt leende japanska polistjänstemännen. Tokyo är idag lika regnigt och disigt som Stockholm är soligt, kan jag meddela.

Sayonara, Stockholm

Om ett par timmar är jag och vår utställningschef Margareta Zetterström på väg till Tokyo. Efter mellanlandning i Helsingfors väntar nästan 10 timmars resa till Nagoya Airport, utanför Tokyo. Flygresan ska fördrivas med Haruki Murakamis 607-sidiga "The Wind-up Bird Chronicle", Sonya Hartnetts "The Ghost´s Child" och Quadrapop. Väl framme väntar en dryg veckas digert schema med visiter hos ett antal hemliga och några mindre hemliga kulturattraktioner. Tack vare vår Japanbesatta formgivare Beatrice Nordén, Konstfacks utställningschef Ikko Yokoyama och en mängd andra har vi fått värdefulla tips och kontakter.

Om jag och Margareta med vårt dokumenterat dåliga lokalsinne hittar rätt i 35-miljonersstaden (se bara t-banekartan här ovan...) och om tekniken är med mig så kommer förstås reserapport här på bloggen. I väntan på den kan ni spana in vårt otroligt charmiga hotell här.

Den hedvallska kulturpolitiken

Tänk om Barbro Hedvall får rätt. I egenskap av en av våra tyngsta politiska kommentatorer, så borde väl våra politiker lyssna på henne. Eller? Varför tjafsa så mycket om kultursponsring, när den ger så lite, menar hon här. Se hellre till att den statliga kulturbudgeten växer procentuellt varje år. Och så får sponsring tjäna som grädde på moset. Precis så menar jag också att det borde fungera, istället så är varje kulturinstitution som jag känner till beroende av att jaga sponsorer, även för den löpande verksamheten. Barbro, på vilken partilista kan jag kryssa för ditt namn nästa val?

Ett fattigare Söder

Om detta är sant, så känns Södermalm genast lite fattigare. Precis som Viggo Cavling har jag spenderat många timmar och tjugolappar på Kaffebar på Hornsgatan. Under mina Folkoperan-vd-dagar kunde det bli besök där både morgon, lunch och middag. Kvaliteten på kaffet, personalen och besökarna gjorde att jag gärna drogs dit ofta. Vart ska alla Folkoperananställda gå nu?

Veckans andra och tredje coola killar

I går var det Otto, 19. Idag var det Lennart, 86. Som Kulturhuschef får man möjlighet att träffa många människor. Och många av dom är osedvanligt coola. Lennart heter Nilsson i efternamn. Sveriges mest internationella fotograf alla kategorier. I eftermiddags invigde vi hans utställning "Någonstans i Stockholm" på Kulturhuset, med bilder från ett svunnet Stockholm från 40- och 50-talen.

Och det var knappt att Lennart Nilsson hade tid att närvara vid sin egen vernissage, en mer aktiv person får man leta efter. Han håller på en ny stor tv-film om cellernas värld, som redan är såld världen över. Kommer om drygt ett år. Mästaren är förevigad här ovan av er egen bloggmästare framför en av sina mest kända reportagebilder, där Riksbankanställda tränar prickskytte i källaren.

Egentligen är det nog tre snubbar som har varit veckans höjdpunkter. Johan Johansson bör inräknas bland Otto- och Lennart-gänget. Johan har programlagt vårt musikutbud på KulturhusTaket den här sommaren och fått sina kamrater Lars Demian, Stefan Sundström och Kajsa Grytt med flera att ställa upp. Om ni hade sett Johans guldkostym idag, så förstår ni varför han platsar bland de övriga två. Jag ska försöka skaffa fram bildbevis på både hans guldkostym och giraffbyxorna. Johan är dessutom min gamla punkidol från KSMB tidigt 80-tal. Och han kör fortfarande med tulplansvart i håret kan jag meddela.

Sommaren är räddad

Vad gör du när du känner att du vill gympa till indiemusik, se mästerkocken Rune Kalf-Hansen laga mat, tävla i lindy hop, se ny guineansk film, lyssna på Stefan Sundström, Lars Demian eller Nina Ramsby? Jo, det är väldigt enkelt. Du går till KulturhusTaket, högst upp förstås, bästa cityläget med skönaste betongutsikten, öppet ända till slutet av augusti.

I morgon öppnar vi stort med ung turkisk synthpop och på söndag är det mysopera med "Vildvuxet". På tisdag kommer Johan Kinde och Amanda Svensson och berättar om hur det är att vara författardebutant. Och i den andan fortsätter vi hela sommaren. Hela programmet finns här.

Värdig pristagare

Kulturhuset har ju höga ekologiska ambitioner. Naturligtvis lever vi också som vi bör, åtminstone vissa i personalen. Vi har ett internt vandringspris för miljöinspiratörer bland de anställda. Första pristagaren i våras var Helena Gomér på Rum för Barn. Och idag hittade vi en värdig efterföljare: Otto Rimfors, som lyckas med konststycket att arbeta både på Rum för Barn och på Lava.

Otto fick Kulturhusets Miljöpris med följande motivering:
"Otto tilldelas priset för sitt envisa arbete med att vara en ständig blåslampa i arbetet för, att inte bara ett abstrakt Kulturhus, utan även alla medarbetare, ska göra sitt bästa för en juste miljö. Det gäller att ställa de rätta och svåra frågorna och kräva att få svar- rätt svar! Det kan handla om vad vi äter, vilka kläder vi köper, hur vi sorterar sopor och hur vi kom till jobbet idag. Själv föregår med gott exempel i Recyclo Squad- där ett rivjärn blir en lampa och slipsar en hoodie.Och Otto själv? Han är klart coolisch!"

(Bara så ni förstår coolischgraden; häromdagen, när Otto var konferenicer i samband med Almapristagaren Sonya Hartnetts framträdande hos oss, så överraskade han henne med att överlämna en egenhändigt bakad kladdkaka.)

Spana in hans tankar om kaffe, p-platser och ekologiska fotavtryck här.

Festivalfest

I morse presenterade den påtågligt stolta kulturfestivalchefen Claes Karlsson årets program för Stockholms Kulturfestival. Ni har väl redan bokat in 12-17 augusti? Fri entré gäller till 99% av den över fem hundra programpunkterna. Hawaiiparty, Lars Forssell-hyllning och gospelhappening är några av ingredienserna. Årets nyheter är fler ställen för mat och dryck, en ny scen: Brunkebergstorget, och att det går ett tydligt kulturaktivitetsstråk mellan Sergels torg, Brunkebergstorg och Gustav Adolfs torg.

Kulturhuset har ju kulturfestival 365 dagar om året, men vi skärper förstås till oss lite extra de här dagarna och kommer ha fransk cirkussåpa på vår fasad, specialvisningar av våra utställningar, premiär på Humorscenssatsningen Svart tulpan, Livemat med Rune Kalf Hansen och filmvisningar med CinemaAfrica under bar himmel och massa annat gott och blandat.

Läs allt om Kulturfestivalen här.

Sonya får Alma

Mycket Sonya Hartnett är det just nu. Hon är ju årets Alma-pristagare, alltså Astrid Lindgren Memorial Award - världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Igår var hon på Kulturhuset och höll en öppen föreläsning och dissade sitt hemlands Australiens syn på barn- och ungdomsförfattare och hyllade Sveriges framsynthet.

I förmiddags var hon tillbaka hos oss och mötte sina yngre läsare. Och vi bjöd på storstilad och tack vare Rolfs Kök välsmakande lunch. (Då fann vi varandra i vår gememsamma kärlek till Abba, hundar och husrenoveringar.) Direkt efter skulle hon göra tre intervjuer och hinna till kvällens tjusiga prisutdelning på Skansen.

Hon var förstås väldigt imponerad av både hela Kulturhuset och vår barnverksamhet Rum för Barn, vilket glädjer en Kulturhuschef. Sen var hon extremt trevlig och lättsam dessutom. Skandal är dock att endast två av hennes böcker är översatta till henne, så vi får hoppas att de svenska förlagen börjar slåss om henne nu. Läs mer om henne här.

Finnes: Kulturhusets nästroligaste jobb

Som bloggläsare ska man ju ha någon förmån. En är att man redan ikväll får reda på att Kulturhusets nästroligaste jobb finns disponibelt för rätt person. I morgon har vi annons i morgontidningarna att vi söker en arrangemangschef. Redan nu kan du läsa arbetsbeskrivningen här. Nu hoppas jag på anstormning av arbetssugna kandidater!!

En försmak av Tokyo

På väg hem från jobbet idag så hann jag smita in i det senaste bidraget till konstfotostaden Stockholm: Gun Gallery. Min kamrat Karolina Strömberg har öppnat galleri med fotogurun Gregor Ulf Nilsson. De slog upp portarna förra veckan på Runebergsgatan 3, i extremt snygg lokal signerad Claesson/Koivisto/Rune. Som öppningskonstnär har de ingen mindre än Osamu Kanemura, den store japanske fotografen, som i Johan Cronemans ögon, arbetar med "hardcore-realism".

Kanemura arbetade länge som tidningsutdelare i Tokyo och hade kamera med sig under sina morgonpass och har förevigat alla trafikskyltar, hängande elledningar och avloppsrör på Tokyos bakgator. Som ni märker här ovan så måste hans bilder avnjutas live i större format på Gun Gallery - eller, gör som jag, åk till Tokyo nästa vecka och se staden med egna ögon.

Hyllningar av Folkoperankungen

Efter trettiotvå års konstnärligt ledarskap och grundandet av Folkoperan hyllades Claes Fellbom igår kväll på sin egen teater. Via film (där vi alla kunde se Claes otroligt coola frisyrvarianter genom åren), sång (däribland hovsångarna Hillevi Martinpelto och Ingrid Tobiasson, som gjorde bejublad Aida-comeback på deras genombrottsscen) och tal, bland annat av tre kulturministrar; Jan-Erik Wikström, Bengt Göransson (hur bra är inte han!!) och Lena Adelsohn Liljeroth.

Så många vackra toner och ord sades och sjöng. Och jag som har jobbat nära Claes i flera år kan intyga att alla adjektiv som kom från scenen är sanna. Han lyckas med konsten att vara en sann konstnärssjäl i kombination med en ödmjuk och behaglig personlighet. Förutom alla sångare, scenografer, dirigenter, mecenater, bidragsgivare och kulturvänner genom åren så riktade han i sitt känsloladdade tacktal sitt största tack till dom som faktiskt betyder mest för ett framgångsrikt kulturskapande: publiken.

Verklig verksamhetsutveckling

Som trogna bloggläsare vet så har Kulturhuspersonalen ägnat några heldagar under våren för att diskutera verksamhetsutveckling. Igår hade vi den sista dagen i just den här omgången. Och om man frågar mig så tyckte jag att det var en toppendag!

Vi gick dels igenom konkreta åtgärdsförslag på verksamhetsförbättringar (bland annat jobbprao på någon annan enhet än sin egen!), dels ägnades lång stund att diskutera attityder och värderingar; Hur ska vi vara mot varandra? Hur kan vi ge konstruktiv feedback? Hur ska man förhålla sig till sitt privata, personliga respektive professionella jag på sitt arbete? (Privat ska man inte vara på sin arbetsplats, slog jag fast. Däremot måste man vara otroligt personlig och professionell!) Otroligt intressanta frågor, som jag tror att man pratar alldeles för lite om på många arbetsplatser.

Jag är jättenöjd med dom här dagarna. För egen del har det känts otroligt roligt att höra (i princip) all hundra anställda komma till tals, se de diskussioner som har förts i olika tvärgrupper och höra alla idéer och tankar som finns om verksamheten och det interna arbetet. Vi kommer att följa upp detta efter sommaren, så att samtalet hålls levande.

Ett liv i sus och dus - åsså lite jobb dessutom

Jodå, veckan har varit hård, kan jag summera så här på fredagkvällen. Är det inte prisutdelning på Grand Hotel och Liljevalchs, så är det sommaröppning av Södra Teaterns uteservering och - som idag - festlig lunchbuffé i Prinsens galleri i Stadshuset när staden belönade författaren Peter Kihlgård, konstnären Dan Wolgers, (den otroligt sympatiska) dansaren/mimaren Ossi Niskala, (min käre tidigare kollega och) Folkoperans grundare Claes Fellbom, (den nyss så Kulturhusaktuella) konstnären Maria Friberg, succétonsättaren Anders "Zarah" Nilsson, salsapionjären Maria Llerena, dokumentärfilmaren m.m. Tom Alandh (som höll ett lysande tacktal och därför föräras med en bild här på bloggen)och en mängd andra framstående kulturpersonligheter.

Men jag har faktiskt också hunnit med lite annat i veckan för att förtjäna min lön. Sponsorstrategimöte, upplägg inför måndagens personaldag, kulturnämndsammanträde, kurs i Stockholms stads omställningsavtalöverenskommelse (googla på det, om ni kan!), ledningsgruppsmöte i kulturförvaltningen, idémöte med en mängd människor från socialtjänstförvaltningen (kommer kunna bli superbra samarbete!), studiebesök av otroligt trevligborgmästare, kommundirektör, kulturchefer m.m. från Hamar i Norge som vill bygga ett Kulturhus (heja, heja!) åsså några personalsamtal, hemliga framtidsplaner, något argt samtal och ett par riktigt glada. Nu tar jag helg.

PS. Och så invigde ju den isländske ambassadören utställningen "In a house of snow" ikväll på Kulturhuset. Missa inte den! Extremt spännande möte utlovas! Och nu tar jag helg.

Psyksnack om rasism, fördomar och bajsskämt

Ikväll kom jag äntligen iväg på en av våra filmsuccéserier i vår Klarabiografen; "Psykologer tittar på film". Vårfinalfilm var lämpligt nog "Borat" med mannen med flera ansikten, Sacha Baron Cohen. Här får vi följa den kazakiske tv-reportern Borats upptäcksfärd i USA, från ankomsten i New York (med en tupp i resväskan som rymmer på tunnelbanan) till Hollywood på jakt efter sin älskade Pamela Anderson. Borat vill kyssa alla han möter på gatan, bajsar i parken och säger till feministaktivisterna: "Le lite nu, pussycat". Han är sjukt rolig, märklig, rasistisk, fördomsfull. Tydligen var det 91 polisingripanden under filminspelningen i USA.

Efteråt hade initiativtagaren, psykologstuderanden och bloggaren Jonas Mosskin ordnat samtal i World News Café, ikväll med Per Naroskin, psykolog och ståuppare, lämpligt nog. Kul, livligt och nyanserat samtal med en aktiv publik. Det är förstås alltid roligast när minoriterer skämtar om majoriteten, men varför tycker vi att det är ok att skämta om norrmän, men kanske inte om finnar? Fler psykologer ser film under hösten - vi drar igång i slutet av augusti.

Jag vet vad du gjorde ikväll

Martin Jönsson, Svenska Dagbladets vakna mediabevakare, kommer med intressant info för alla oss som arbetar i organisationer, som vill nå ut till en publik. Jag saxar här några av de matnyttigaste siffrorna om nätboomen, som även påverkar våra mediavanor kvällstid i hemmiljö:

- Andelen svenskar som har internet hemma är nu 83 procent.

- Nästan två tredjedelar av svenskarna använde sig i fjol av internet en genomsnittlig dag.

- Ökningen på webben sker i alla åldrar, men allra starkast bland de äldre grupperna.

- Det antal minuter som läggs på nätet per dag fortsätter också att öka snabbt: på två år har tiden nära nog fördubblats, från 32 till 61 minuter.

- Den största förändringen gäller det snabbt ökande användandet av nätet på kvällstid. En genomsnittlig dag är var fjärde svensk ute på nätet mellan 19 och 22 på kvällen.
- Nätanvändandet på helgerna är nu också nästan lika stort som på vardagar.

- För tre år sedan var det mer än hälften av svenskarna som bänkade sig framför tv-nyheterna en vanlig dag. I fjol var andelen rekordlåg: endast 39 procent.

- Den största skillnaden gäller papperstidningarna. Det dagliga läsandet av en betald dagstidning på papper har rasat med upp mot en tredjedel.

Läs Martin Jönssons hela inlägg här.

Heja, heja, Monica!

Vad säger ni om det här: "Stockholms kommunfullmäktiges presidium har denna dag efter i vederbörlig ordning framställt förslag såsom stadens erkänsla beslutat tilldela Monica Jakobson Dikanski stadens hedersbelöning". Snyggt formulerat, va.

Vår kära musikproducent Monica har arbetat i trettio år i Stockholms stad och då hedras man inte bara med tjusig diplomutdelning, fanfarer, snittar och middag med dans i Stadshuset. Man får också välja mellan klocka, pärlhalsband, medalj eller presentkort på konstverk. (Monica valde konstinköpsbidrag.)

Heja heja, Monica, du är väl värd alla diplom, snittar och allt annat!!! Nästa Monicasignerade evenamang hos oss är det stora invigningsevenemanget när sommarens hetaste plats öppnar; KulturhusTaket, den 31 maj.

Jalla, jalla, Jelmini!

Idag är ytterligare en glad dag i mitt arbetsliv. Det är nämligen klart nu att Kulturhuset ska få arbeta med en väldigt bra person när det gäller sponsringsfrågor. Hon heter Loredana Jelmini och har lång erfarenhet av kultur, är superproffsig med näringslivskontakter - och har ett smittande skratt. Kan det bli bättre? Jag har känt henne ända sedan hon arbetade med Cullbergbaletten tidigt 90-tal och sedan dess har hon arbetat med en mängd olika kulturinstitutioner som Riksteatern och Nordiska museet, så det känns väldigt bra.

Vi i kulturlivet är ju mer och mer beroende av ett nära samarbete med näringslivet. Och Kulturhuset har en bra erfarenhet av att arbeta med olika företag, nu senast Polarn o Pyret som stödjer Rum för Barn. Jag har alltid sett sponsring som en möjlighet att inte bara få in mer pengar i verksamheten, utan också som en möjlighet att aktivt arbeta gentemot nya besökargrupper. Jag hoppas att vi och Loredana tillsammans ska lyckas med det.

Gratis för giraffälskare

Jag behövde inte ens göra något för att rätta till missförhållandet med Lisa Bodas toalettbesök i samband med "En giraff i fjällen"-besöket på Kilen. Det är nämligen så - visar det sig - att man som Kilenbesökare absolut har fri tillgång till toaletterna på Plattanplanet. Så har det varit och så är det. Så vifta stolt med teaterbiljetten, så slinker du in gratis!

Populärmusikalisk firmafest

Det var inte så mycket snack om fildelning, upphovsrätt och nätet, mer hyllningar. Som sig bör på en firmafest. Ikväll hade nämligen Sveriges kompositörer av populärmusik sin årliga vårfest på Grand Hotel.

Prisbelönade blev: José González (med motiveringen: "Du är inte bara bra, du är bäst"), Annika Norlin/Säkert!, Andreas Mattsson, Stefan Sundström, Kajsa Grytt, Michael B Tretow, Kristina Lugn, Marie Fredriksson och massa andra begåvade människor.
Bästa uppträdanden: Jenny Wilson och Salem Al Fakir. Men frågan är om inte Gullan Bornemark sjöng skjortan av allihop?
Snyggast klädd: Lennart Hellsing, 89, i solgul kostym.
Bäst som alltid: Lill Lindfors, konferencier.

Pudel x 2

Som chef för en stor kulturinstitution har jag förstås ansvar för allt. Jag brukar säga att "allt är mitt fel", ifall någon har en åsikt om något vi gör. Och tänk att det vissa återkommande basfunktioner, som vi människor har behov av att de funkar. Till exempel toaletter och personförflyttningsstrukturer.

Igår skrev Lisa Boda i DN På Stan om vår toalettsituation på Plattanplanet:
"Snart har jag spenderat en liten förmögenhet på Kilens toalett. Fem spänn innan, fem i pausen, fem efter. Knipövningar? My arse – teater inklusive toalett är inte för mycket begärt, Kulturhuset!"

Och i går kväll konfronterade mig Expressens Gunilla Brodrej - uppbackad av sin syster - om Kulturhusets hissar. De hade synpunkter på att det var väldigt svårt att hitta information var man skulle när man väl stigit in i hissen. (Som tur var fungerade i alla fall deras hiss!)

Jag lägger mig platt. Pressen har rätt. Så har kan vi inte ha det. Vi tar detta till oss. Som jag visserligen brukar säga, men det låter som en utmaning som en chef ska klara av att hantera.

Miljömiljoner till Kulturhuset!

Vi har bitit på naglarna de senaste veckorna. Men idag blev det klart. Vi får en rejäl summa pengar för att satsa på att öka medvetenheten kring miljöfrågor. Så här lyder pressmeddelandet som gick ut i eftermiddags:

Idag tillkännagavs att Kulturhuset har tilldelats ett bidrag om 3,5 miljoner kronor inom ramen för Sveriges Riksdags satsning på klimatinvesteringsprogram, KLIMP. Bidraget möjliggör Kulturhusets största satsning i miljö- och klimatfrågan hittills -Kulturhusets ekologiska showroom!

Med utställningar, debatter, provsmakningar och prova-på-aktiviteter, teman som energi, mat, staden, design och arkitektur planeras ett ekologiskt showroom mitt i city, mitt i Kulturhuset. En plats som ska inspirera människor att leva ett mer miljövänligt liv och erbjuda hjälp till att göra klimatriktiga val.

- "Det här är ett starkt betyg för Kulturhusets fleråriga arbete med ekologi och miljö. Och ett ännu starkare betyg för våra planer att bygga upp ett ekologiskt showroom. Jag ser framför mig att vårt framtida ekologiska showroom blir en viktig arena för organisationer och företag som arbetar med ekologi som ledstjärna", säger Kulturhuschef Eric Sjöström.

Tidning ger mer eko

Har varit väldigt nyfiken på den nya ekolivstidningen, som det har pratats om ett tag, och idag hittade jag den i pressbyrån: EcoQueen. Tänk Damernas värld- och Elle-kvinnor 30 +, så känns tidningen. Mycket mat, mode, inredning. Lite bil och lite kultur.

Och jag gillar den, måste jag säga! Kan bero på att det inte finns några jämförbara konkurrenter än... Man är liksom glad för det lilla. Det är tydligen inget annat tidskriftsförlag än LRF Media som har förstått att det finns pengar att hämta i den ekologiska trenden.

Snygg form och intressanta artiklar (visste du att Leonardo di Caprio är miljökämpe, att italienskt vin alltid transporteras med tåg och eller att designern och entreprenören Johanna Hofring har lanserat en helekologisk kollektion i New York och startat Ekovaruhuset i Stockholm?).

Lite tjejig för min smak, med mycket rysch och pysch. Men också tänkvärda saker, som:
- Kristofer Lundström, som utnämner Dan Wolgers till kretsloppskonstnär när han snodde Liljevalchs bänkar och sålde dom.
- Modedesigern och gästprofessorn på Beckmans Mathilda Tham, som vill ha "klädbibliotek", där man låna kläder regelbundet, som en prenumeration. Finns tydligen i England.
- Att det går åt 6.600 liter vatten och 103 bekämpningsmedel för att tillverka ett par jeans.

EcoQueen ger mersmak för en Kulturhuschef som gärna vill ha ett ännu mer Ekologiskt Kulturhus. Men namnet, hörni! Är inte det det absolut töntigaste på en tidskrift för 2000-talet? (Däremot är jag väldigt nöjd med redaktionens dissande av restaurangvärlden, "där det fortfarande är roligare att bygga torn av maten än att tänka eco-reko. Grow up, boys.")

Årets bästa ledarskapsbok utsedd

Jag läser i princip inga ledarskapsböcker. Jag tillhör den falangen som anser att "skönlitteratur är facklitteratur för oss människor". Men nu har jag ägnat mig åt koncentrerad läsning av "Cesar och hans hundar" av Cesar Millan, också känd från tv som "mannen som talar med hundar". Hans grundinställning är att det inte finns några problemhundar, bara problemägare. Hans nya bok är ett halleluja- och voff-moment.

Cesar beskriver hur hundar tänker och hur man kan bygga upp en sund relation till sin hund. Han hävdar att en hund behöver Motion, Regler och Kärlek. I just den ordningen. Och Motion ska utgöra den största delen.

Kan man översätta det till ledarskap, månne? Tänk om det är Meningsfullt arbete, Struktur och Uppmuntran - i den ordningen, och med tyngdpunkt på Meningsfullt arbete som är nyckeln till lyckat ledarskap och tillfredställda medarbetare?

Betyg: 5 av 5 hundben.

Falun på gång

Sätter mig på tåget om nån timme för att spendera resten av eftermiddag, kväll och natt i Falun. De har nämligen planer på att bygga ett Kulturhus! Läs mer här. Hela Faluns kulturelit är inbjudna till en informationskväll om planerna och jag är inbjudan för att berätta om vår verksamhet. Jag hoppas att jag kan vara så inspirerande och entusiasmerande så att politikerna bestämmer sig bums för att satsa nödvändiga kulturpengar.

Stockholms hetaste kulturjobb ledigt

Nu är Stockholms viktigaste jobb i kulturlivet ledigt. Du kan nämligen bli chef för Kulturskolan. Mer än 150.000 barn och ungdomar behöver dig. (Jag själv som har harvat med blockflöjt och "Köp varm korv" vet vad duktiga lärare kan innebära.) Här kan du läsa mer om jobbet. Vad som inte framgår så tydligt är att du får mig som trevlig kollega i kulturförvaltningens ledningsgrupp!

Dagens dikt: "100 dagar"

100 dagar är det idag
Som jag nu har chefat på Kulturhuset
Vi alla börjar kännas som ett lag
Och jag själv är fortfarande fast i nybörjarlyckoruset

Omorganisationsplaner och flera nya samarbetsvänner
Strategier och idéer arbetas fram
Oj, vad glad jag mig känner
Som har hamnat i denna glada famn

100 dagar har nu gått
Och här har bloggats om ditt och datt
Jag varm respons på denna blogg har fått
Den handlar en hel del om hund, dock ej ännu om katt

100 och åter 100 dagar fortsätter att gå
Denna blogg kommer att bestå!

//Eric

En glädjens dag

Nu gör jag som Lars N0rén, Anne Sofie von Otter och ja, faktiskt hela Europa - firar födelsedag. Hepp!

Undergången är nära - kommer redan ikväll

Om ett par timmar får jag avsluta arbetsveckan med att dricka (ekologiskt och sponsrat, förstås!) vin och se på världens coolaste 3-D-animerade film. Det du! Vi ska ha vernissage i Galleri 3 för verket "Last Riot", och det är rena undergångsstämningen - sista striden, bokstavligen - som gestaltas i en otroligt vacker form och allt till Wagners Ragnarökmusik på hög volym. (Tyvärr funkar inte bildpubliceringen på bloggen just nu, så spana in bilderna på länken nedan, så ser du hur läckert det ser ut!)

Verket var den stora snackisen på förra årets Venedigbiennal, så vi är extremt stolta över att få visa det här hos oss nu. Det är ett gäng ryska konstnärer som kallar sig AES+F som är upphovsmakare, och de är så heta i konstvärlden just nu så att de tyvärr inte kan vara på plats hos oss (istället är de i Beijing och förbereder en stor utställning). "Last Riot" är tjugo minuter långt och i god Kulturhustradition är entrén fri. Från och med i morgon är alla välkomna.

Läs mer om verket och konstnärerna här.

Har jag gjort bort mig nu igen?

Det värsta man som Kulturhuschef kan göra är nog att berätta för kulturjournalister hur bra dom är. Man ska ju per se ha en avvaktande, kritisk inställning till varandra. Men i det här fallet kan jag inte hejda mig. Verkar inte Aftonbladets två nya kultursideschefer vara hur sköna som helst? Läs med egna ögon här och här.

Så nu gör jag säkert bort mig totalt, men jag måste säga att jag tycker att det verkar vara fantastiskt vettigt att kombinera Karin Magnusson och Åsa Linderborg. (Att den ena, Linderborg, dessutom skrivit en av de mest personliga och allmängiltiga sträckläsarböckerna i år, "Mig äger ingen", gör inte saken sämre.)

Käre John, grattis!

Kvällens grattis går till en extremt bra berättare som får pris i en lika extremt bra berättares namn: John Ajvide Lindqvist får Selma Lagerlöf-priset. Lindqvists "Låt den rätte komma in" eller "Hanteringen av odöda" lyckas att precis som Lagerlöfs "Kejsaren av Portugallien" (en bland många av hennes Mästerverk) kombinera mänsklighet, sorglighet och läskighet.