Efter att taxichauffören snirklat sig fram genom stadsdelar och gränder (även dom har dokumenterat svårt att hitta i storstaden...) kom vi fram till vårt ljuvliga lilla hotell, som är en ryokan - lite enklare, mer traditionell och fantastisk med sin lilla trädgård. Efter tjugo minuters intensivt uppackande, så kastade vi oss iväg till våra första möten. Vi klarade av tre gallerier på två timmar, bland annat Side 2, som är ett av de mest etablerade för unga konstnärer och så det helt purfärska Take Ninagawa, där vi träffade den unge galleristen Kazeuyuki Takezaki som var så stolt (se bara på bilden!) över att han kunde ställa ut den i Japan så populäre collagekonstnären Shinro Ohtake.Efter det träffade jag och Margareta den person som måste vara en av de trevligaste i den svenska diplomatkåren; Joachim Bergström, pressråd på den svenska ambassaden i Tokyo. Han kan staden väl efter mer än tio år. Vi fick mängder av tips (även shoppingdito...), som vi nu ska försöka pressa in i vårt redan späckade schema. Joachim tog oss med till sitt hemliga sushiställe, som jag inte ens under knivhot kommer avslöja adressen till. Nu vet jag hur sushi kan smaka. Sushikocken berättade stolt att han känd i hela England, eftersom Financial Times korrespondent har gjort ett reportage med idolbild. Joachim ska förresten överge Japan inom kort och börja arbeta på ambassaden i Saudiarabien.
Nu ligger jag äntligen nerbäddad i futonsängen, zappar mellan de få tv-kanalerna (japansk schlager och frågesport) och kommer snart att somna gott efter vår första dag här, som vekligen blev en pangstart på vår resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar