Hedwigs himmel och helvete

Var i går kväll på en av de mest omskrivna teater- och Pridehändelserna: rockmusikalen "Hedwig and the angry inch", som hade premiär på Stadsteatern i Farnaz Arbabis regi. Och man bjöds på fullt ös-tempo, i kombination med väldigt ömtåliga och känsliga ögonblick, där man får följa hur Hans från östberlin blir Hedwig i USA. Mycket tack vare Johannes Bah Kuhnke i titelrollen, fungerade föreställningen jättebra. Bah Kuhnke var varken man eller kvinna, han var ... Hedwig, helt enkelt. Extremt imponerande energisk och fin. Måste också nämna Iris Esell, som hade gårdagkvällens showstoppernummer med en riktig powerballad.

Direkt efter de stående ovationerna, tog jag hissen upp till Kulturhustaket där jag hamnade i ny applådstorm och helt andra tongångar. Jag hann höra de sista låtarna med Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio - och wow, vilket gäng! Det var smått magiskt att stå mitt uppe nära himlen, mitt i city och höra dessa musikanter. Och Ramsby sjunger så sagolikt enkelt, så man blir alldeles varm om hjärtat.