Efter ett antal tågbyten och sammanlagt 11 timmars flygresa är vi nu tillbaka i Stockholm. Tiden i luften gick snabbt, inte minst tack vare Finnairs föredömliga filmutbud. Jag såg de väldigt bra "Flyga drake" (otroligt gripande om vänskap och mod) och "Charlie Wilson´s War", som båda utspelas i samband med Sovjets inmarsch i Afghanistan, och även tonårsmamman "Juno" och "Walk the Line", om Johnny Cash.Nå, oerhört trött som jag är nu, kan jag ändå konstatera att vi får vara väldigt nöjda med vår resa. Otroligt intressanta möten med gallerister, konstnärer och museichefer. Och så var förstås staden och dess invånare oerhört spännande att få bekanta sig med. Vänligare människor än japaner får man leta efter, så hjälpsamma och tillmötesgående. Otrolig häftig metropolisliknande stad, som blandas friskt med parker, urgamla tempel och väldigt varierad stadsbild. Billig och god mat i överdåd - den minsta sylta bjöd på en otrolig smakupplevelse för femtio kronor. Det enda kruxet var att förstå tunnelbanesystemet, och det är väl typiskt att det var först de sista två dagarna som vi började fatta hur det hängde ihop.
Min väldigt positiv bild av Tokyo grumlades dock när jag fick höra att japanerna inte har någon regelrätt semester. De har sammanlagt elva helgdagar under året då de får ledigt - det är allt! Men den som vill avancera till ett högre jobb vågar inte ens ta ut alla lediga dagar, för det räknas som illojalt...
Illustrationen här ovan - i detta sista Tokyoblogginlägg - är en bild tagen av en av de fotograferna vi åt middag med igår kväll. Han heter Ikeda Masanori och har fotot de söta flickorna i en trädgård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar