En gåta att grunna på - och nu ger jag mig ut på hal is: Kulturbudgeten har ökat varje år de senaste åren, se här och här. Ändå säger vi kulturarbetare med en dåres envishet att vi behöver mer pengar, annars råder kulturskymning. Hur går det ihop? Det totala kulturanslaget från skatteintäkterna kanske inte är för litet? Kan det istället vara så att vi är för många som får för lite var och en?Är det någon som faktiskt ska ta ett ordentligt grepp på fördelningen? Jag tror inte på Johan Stael von Holstein-typer - man måste ju tycka om och brinna för det man ska ha åsikter om, men restaurangerna har sin Gordon Ramsay (bilden), näringslivet sin Donald Trump och sångfåglarna sin Idoljury. Är Eva Swartz och den kommande kulturutredningen svaret?
2 kommentarer:
Hejhej,
Dags att lämna en kommentar, nu har jag ändå läst i din blogg många gånger om.
Först. Så roligt att läsa en sansad kommentar som blickar utåt och vidare!
Det du skriver om att för många får för lite är nog en stor del i det här, faktiskt. Samtidigt är det en oerhört svår sak att ta itu med när alla verksamma på något sätt känner att just deras bit av kakan är en korrekt och rättfärdigad bit. Hur man än vrider sig i en sådan "reform" skulle resultatet bli många ledsna och arga människor som förlorar sina stöd. Samtidigt skulle det säkert bana väg för nya initiativ.
Jag är väl medveten om att behoven inom kulturen enorma, men detta gäller ju all skattefinansierad verksamhet. "Mätt" lär kulturen aldrig bli på enbart statsstöd. Det finns ju, som jag skriver, fler ord med antik härkomst med i fajten om skattepengarna...
Därför begriper jag inte varför man på många håll inom kultursfären blir så provocerad av tankar på tex avdragsgill kultursponsring m.m. Det vore ett sätt att öka den totala kulturkakan på ett sätt som staten aldrig skulle kunna mäkta med ensam. (Dock är satsningen på en handlingsplan på detta område i årets kulturbudget väldigt blygsam.)
Sen har vi ju ett stort problem i pensionsfrågan förstås. Den förstör en hel del. Men den är inte ny och knappast något som löses på ett bräde i en höstbudget.
MVH
Sanna Rayman
Hejhej, trevligt att höra av dig!
Jo, det är i mångt och mycket en rejäl utmaning (som det heter på chefsspråk) hur det ska kunna komma in nya aktörer i anslagsgivningen, ifall vi nuvarande ska ha lika stor tårtbit år efter år - och helst större.
Och som politiker blir man inte populär på valdagen om man bestämmer sig för att ta bort en orkester, barnteatergrupp eller kulturtidskrift - vi som arbetar med kultur är högljudda, demonstrationsvilliga och har tillgång till media.
Därför hävdar jag att ägarna, det vill säga i många fall kommun, landsting eller stat, måste ta tydligt kommando och berätta hur man vill prioritera och varför.
När det gäller att kultursponsring skulle bli avdragsgillt, så tror jag att det nu för tiden bara är finansdepartementet som blir provocerade...
//Eric.
Skicka en kommentar