Verkligheten i närbild

Var i går kväll på maratonvisning på Filmhuset. Då visades 14 nygjorda svenska dokumentärfilmer á 14 minuter i serien "Folk i bild 2008". Filminstutet och Sveriges Television, som ska visa filmerna på tv i höst, ligger bakom. Alla filmer kommer att visas på Kulturhusets egen Klarabiograf den 17 september, se här. Eftersom jag börja känna av förkylningsbaciller var jag inte ståndaktig nog att se alla igår, men de jag såg var fascinerande. Det finns ju som bekant inget som slår verkligheten.

En vackrare beskrivning av vänskap än Åsa Blancks och Johan Palmgrens "Anders & Harri" har jag svårt att tänka mig. Och en mer positiv person än Setareh, 72 år, i Nahid Perssons "Det blå hjärtat" har jag aldrig mött. Hon kom till Sverige för 21 år sen, letar på Youtube efter iranska gamla sångstjärnor och säger: "Mitt liv har varit en berg- och dalbana, men dalarna hoppar jag över".

Märkligaste person och filmuttryck möttes i "Porträtt av en motvillig herre" av Gustav Danielsson. Där får man träffa Eugen, en äldre Östermalmsherre, som (eventuellt) har varit framstående kemist, yrkessoldat och skådespelare i sitt liv - "allt utom svajmastartist", som han själv säger. Ryktena om att han skulle ha varit soldat i Hitlerjugend och tillverkat eget amfetamin, bekräftar han inte. Eugens persona ihop med de fräckt, förvrängda kulissartade miljön i filmen gav mersmak.

Mest gripande person, som jag kommer bära med mig länge, är Jonatan, 15 år. Miljöerna i filmen är min vardag. Jonatan filmas vid Plattan och precis vid den ingång, som jag går in till Kulturhuset varje morgon. Men Jonatans liv skiljer sig från mitt. Han blev påkörd som barn av en buss. Nu lever han sitt tonårsliv i utanförskap på Plattan. Där finns hans enda vänner. Men inte ens dom får han riktigt hänga med. När hans svenskalärare ber honom välja ut några dikter så väljer han texter om hat och sorg för att "jag hatar mig, jag hatar världen". Filmen om Jonatan heter "Jag förstår inte" (bilden ovan) och är gjord av Babak Najafi.