Boktok

Hon är inte bara en fena på fäktning, hon arbetar också på Kulturhusets marknadsavdelning. Och så är hon en tokbloggare - 72 inlägg bara i september! (Där ligger man i lä.) Och bara om pocketböcker. Anna Winberg är namnet och hennes blogg här.

Veckans kulturklimatcitat

"För många i förorten är inte SFI Svenska Filminstitutet, utan enbart Svenska för Invandrare. Man kan skratta åt detta, men tragiskt nog så skojar jag inte."
Hassan Loo Sattarvandi, författare, i intervjun "Nyfiken vit", om etnicitet i svensk film i filmkulturtidskriften FLM.

Mina egna boktips

På grund av postförkylningskänslor (och inte av denna anledning, så fåfäng är jag inte...) så gjorde jag inte som alla andra, nämligen drog till Göteborg och Bok- och biblioteksmässan. Jag gick i frivillig exil på landet istället och ordnade min egen mässa - bara med mig själv och ett gäng författare. Hade precis dagarna innan fått två böcker i mina händer av tillförlitliga personer.

Den ena slukade jag i ett nafs: "Drottningen vänder blad" av engelsmannen Alan Bennett, som var en helt förtjusande upplevelse. Det var en gång en drottning, som upptäckte böckernas värld. Och hennes uppfattning om världen och sin egen roll blev sig inte lik efter det. Boken handlar förstås om läsning, litteratur, men också om monarkin och om en person som tittar tillbaka på sitt liv. Och så har den en helt magnifik slutscen...

Den andra är jag mitt uppe i, "Lektioner i avhållsamhet" av amerikanen Tom Perrotta, som också skrev "Little children", som filmatiserades och är otroligt bra film (bilden)! Nånstans i en amerikansk villaförort möter vi personer, som brottas med sin egen moral och kyrkans moral. Fantastiskt spännande personskildringar, som Tim, en före detta missbrukare, numera frälst, som gifter sig med en församlingsmedlem och upptäcker till sin förtvivlan att deras äktenskap saknar något - de grälar aldrig.

Idiotsnack

Ikväll var det dags för ytterligare en omgång av succén "Psykologer tittar på film" i Klarabiografen (med stans skönaste fåtöljer?). Tidigare såg jag "Borat", nu var det Lars von Triers dogmafilm "Idioterna". Den handlar om ett gäng småborgerliga män och kvinnor som under några sommarveckor leker idioter i ett kollektiv - bara för att få en kick. Filmen är ju oerhört provocerande, och den är som initiativtagaren Jonas Mosskin säger, svår att hålla sig neutral till. Kvällens psykolog, Daniel Frydman var oerhört skeptisk innan, men tyckte att den var "makalös vacker". Två filmsnackkvällar återstår i höst av psykserien.

Makalös vacker sång på bioduk blir det inom kort. Då drar vi igång våra satellitsändningar live från Metropolitan. På måndag ska vi ha pressvisning (vi hoppas att tekniken funkar då...) och först ut är "Salome" - min favoritopera!! - den 11 oktober. Alla biljetter till just den kvällen är slutsålda redan nu, så köp i god tid till de övriga.

Tänk om!?

En gåta att grunna på - och nu ger jag mig ut på hal is: Kulturbudgeten har ökat varje år de senaste åren, se här och här. Ändå säger vi kulturarbetare med en dåres envishet att vi behöver mer pengar, annars råder kulturskymning. Hur går det ihop? Det totala kulturanslaget från skatteintäkterna kanske inte är för litet? Kan det istället vara så att vi är för många som får för lite var och en?

Är det någon som faktiskt ska ta ett ordentligt grepp på fördelningen? Jag tror inte på Johan Stael von Holstein-typer - man måste ju tycka om och brinna för det man ska ha åsikter om, men restaurangerna har sin Gordon Ramsay (bilden), näringslivet sin Donald Trump och sångfåglarna sin Idoljury. Är Eva Swartz och den kommande kulturutredningen svaret?

Årets nördfest

Egentligen är programmet för Kulturhusnatten fortfarande lite hemligt, men som chef har man ju vissa fördelar. Bland annat kan man avslöja saker i förtid, genom att tjuvtitta i producenten Monicas anteckningar. Kulturhusnatten måste verkligen kunna kallas för årets fest, i alla fall om man är kulturnördig. En gång om året öppnar vi upp huset extra mycket, extra länge och extra fullmatat. I år infaller det den 17 oktober, från klockan 19 till 01.

För trettio kronor kan du: producera el på tävlingscykel, höra enmansorkestern Micke from Sweden (annars from Atomic Swing), se cirkusprinsessan Irena Puschkes reptrick, uppleva Disco fever med catwalk, dj och rullskridskomingel, höra muzak med mera i Klubb Sunkit eller Vivaldis "Årstiderna" på fiol och liveelektronik, eller kraftpaketet Sanna Carlstedt, gästartister från Folkoperan och publikfavoriterna Abalone Dots, få ditt snabbporträtt målat av Amanda Ooms eller dansa styrdans under Peter Kleinwichs ledning till Stefan Anderssons Bigband (bilden) med arton musiker och en stor portion show. Den här kvällen har vi också stor vernissage på vår "huskonstnär" Mikael Lundbergs installation "Reflexion", där han utnyttjar den fantastiska Celsingtrappan, som går genom Kulturhusets alla våningar.

Och nu har jag inte ens nämnt hälften av programpunkterna. Verkar det inte kunna bli en bra kväll?

Jag kommer ut

I pappersupplagan av dagens Svenska Dagbladet bekänner filmskribenten Karin Svensson (hittar den tyvärr inte på nätet) att hon tydligen inte har en politisk korrekt-uppfattning om film. "Rätt" är att gilla Coppolas och Scorseses 70-talsfilmer eller europeiska filmer om knarkare som säljer sina barn. "Fel" är att gilla "kvinnliga filmer" som "Sex and the city" eller Hugh Grant-komedier. Hon erkänner att hon såg "Gudfadern" först för två år sen och att "Sliding Doors" är hennes absoluta favoritfilm.

Mina filmbekännelser: Har inte ens sett någon av "Gudfadern"-filmerna, har aldrig orkat se en hel Tarkovskijfilm och att min absoluta må bra-film är "Love actually" med just Hugh Grant. Puh, nu är det sagt.

Sysselsättningstips

En dunderförkylning omöjliggjorde all kontakt med yttervärlden i helgen, så det har istället slukats böcker, tidningar, "Lilja 4-ever" på tv och hyrda romcoms. Läste också klart Åsa Larssons nya "Till dess din vrede upphör". Gillar verkligen hennes böcker, inte bara på grund av den (exotiska) norrländska skådeplatsen för alla hennes mord, utan också för att hon har så många hundporträtt med i handlingen. Och så är huvudpersonerna två komplexa, lite eljest kvinnor, en polis och en åklagare. Har också bläddrat i senaste Bon med hyllningsartikeln till "ett ikoniskt fotoformat", polaroiden, som nu ska sluta tillverkas, och i nya Filter får man läsa om hur Robyn upptäcker att Madonna har tagit en av Robyns musikvideoidéer.

Fick äntligen också se "Corps Bride" (bilden) av Tim Burton, som jag inte fattar hur jag har kunnat undgå tidigare, jag som tycker allt han gör är helt genialt. Filmen var gjord helt i "stop-motion"-teknik, som av filmexperter anses mer hantverksmässigt creddigt än dataanimering. Lär dig allt om det här. All ovanstående kulturkonsumtion kan varmt rekommenderas vid sängliggande.

Veckosummering

Fredag. Arbetsveckan är slut. Dags att summera.

Några glädjekickar:
- Kändes bra att som kulturarbetare bjuda Robert Weil på taxi.
- Tappade bort min mobiltelefon på mingeltillställning. Återfunnen 12 timmar senare (Tack, Helena Johansson på UD:s pressrum!)
- Upplevde när Fredrik Lycke (bilden, med Paula Hoffman) fick sitt definitiva genombrott, i sin operettdebut som greve Danilo i Suzanne Ostens uppsättning av "Glada änkan" på Folkoperan. Så känsligt, elegant, vrålande, charmigt gestaltat.
- Praoade på Lava (men kunde tyvärr inte hjälpa en ung tjej med hur hon skulle sy knappar i en blus).
- Kulturen i Stockholm fick 30 miljoner mer än förra året.
- Förberedde finfrämmandebesök när riksdagens kulturutskott kommer till Kulturhuset om några veckor.
- Fått erbjudande om styrelseplats i en väldigt intressant, ganska ny verksamhet med hur stor potential som helst. Får dock inte avslöja något än...
- Upptäckte ny favorit: "Eguales mörka apelsinchoklad". Säljs på Coop. Krav- och rättvisemärkt, förstås.

Åsså minusen - helt beroende av tilltagande halsont:
- Var tvungen att återlämna mina biljetter till kvällens premiär av "Tre systrar" på Stadsteatern. Torde vara höstens teaterhändelse eftersom regissören heter Alexander Mörk-Eidem.
- Var också tvungen att inställa morgondagens planerade auktionsrunda med vännen Henric, som ville lära sig allt om konsten att nosa upp fynd och lägga skambud.
- Berättade inte för Johannes Bah Kuhnke hur fantastisk jag tyckte han var i "Hedwig and the angry inch" när jag åkte hiss med honom. Berodde nog mest på stress i kombination med hjärnsläpp.

Tung kulturälskare

Kommer vi nånsin skåda hans like? Rolf de Maré - död sedan 1964, men levandegjord i högsta grad just nu tack vare Erik Näslund. Museichefen Erik har gjort en stor utställning på Dansmuseet (med stans bästa läge, mellan Operan och UD). Författaren Erik har i över trettio år forskat, intervjuat och rest runt för att skriva - höstens tyngsta? - bok med sina 600 sidor om den märkliga de Maré.

Vem var då de Maré? Konst- och dansälskare, rik som få, grundare av den banbrytande Svenska Baletten på 20-talet, världsresenär, kaffefarmare i Mexiko, älskare till Nils von Dardel (som har målat porträttet av de Maré ovan). Ska nu börja plöja boken, som har fantastiskt många bilder, och lovar att återkomma med anekdoter ur hans excentriska liv.

PS. Trodde att jag gjorde världens klipp när jag köpte boken för "specialpriset" 400 kronor på kvällens releaseparty. När jag nyss jämförde på adlibris så kostar den 303 kronor där. Eh...

Ett ögonvittne berättar

Ni som har följt följetongen: Ottos jag-var-där-artikel finns nu utlagd på http://www.lavaland.se/, direklänk här. Ni som inte har följt den, se här och här. Jag känner mig ganska nöjd med mina kulturspridaruppgift. Jag har hotat Otto med att ta med honom på opera fler gånger...

Dagens schema

Så här verkar det bli idag, en skön mix av byråkrater, politiker och konstnärer - allt som behövs för att skapa god konst, med andra ord!

- Central ledningsgrupp hela förmiddagen med kulturförvaltningen. Blir kanske fortsättning på den här frågan?
- Exklusiv date med alliansens kulturpolitiker i Stadshuset. Känns väldigt viktigt. Jag får ensam träffa de som sitter och beslutar om kulturbudgeten. Jag har förberett ett brandtal, kan jag meddela!
- Sammanträde med kulturnämnden.
- Mingel med svenska statens alla press- och kulturråd, som finns ute i världen.
- Vernissage på Bonniers Konsthall för utställningen "Spirande vita nätter" med en mängd samtida kinesiska konstnärer, som jag också får träffa på den efterföljande middagen.

Det var nästan lugnare dagar i Berlin...

Berlin dag 5: Nätpoesi, graffiti och ampelmannen

Vill inte snuva er på slutet av reseberättelsen från Berlin (trots att jag nu ligger i min egen säng och snart skall sluta mina blå). Vi reste alltså hem idag, mätta och väldigt belåtna. Inte heller på finaldagen slappnade vi av, utan hann beta av ett gäng kulturintryck:

- Vi fick en otroligt intressant presentation av Litteraturwerkstatt, som ligger i snyggt restaurerade Kulturbrauerei. Chefen berättade om deras månatliga litteraturprogram, men också deras stora projekt årliga projekt som Poesifestivalen, Open Mike för unga författare, poesifilmsfestivalen och se den coola lyrikline.org, där man kan höra ett otal poeter (bland annat Frostensson och Lars Gustafsson) läsa sina egna dikter och samtidigt följa med i översättningar på en mängd språk.
- Den i högsta grad alternativa kulturen mötte vi Kunsthaus Tacheles, som är ett stort hus, i begynnelsen ett tjusigt varuhus på Oranienburgerstrasse, sedan början av 90-talet huserar ett antal konstnärer där. (Tacheles är jiddisch, och betyder "Tala klarspråk". ) Huset är fyllt av konstnärsateljéer, gallerier och barer. Mer graffititäckta väckar, golv och tak kan inte finnas. Nu pågår stora protester för att hindra den privatisering som fastighetsägaren vill göra.
- Sista kulturstoppet innan transport till flygplatsen var att få se byggandet av Kunsthalle Berlin, som ligger på imposanta Schlossplatz. Konsthallen öppnar först i slutet av oktober, och kommer bara att stå där i två år, för att sedan rivas.
- Vill inte undanhålla läsarna en för mig ny bekantskap: Ampelmannen (se bilden och läs mer här). Det är Herr Går-man i före detta Östtyskland. Det enade Tyskland har nu tagit mannen till sitt hjärta och västtyskarna tycker att han är snyggare än den mannen som dom hade, så trafikljusen börjar nu långsamt bytas ut så det blir fler och fler Ampelmän. Vi hittade till och med en specialaffär där han finns som tvål, reflex, bokmärke, bordslampa och i ett otal andra varianter.
- Note to myself inför nästa Berlinresa: Ta med kontanter. Tyskland, åtminstone inte Berlin, tar inte kontokort.
- Nu loggar jag ut för idag, men kan bara säga att det var en jättebra resa, med otroligt många intryck, nya idéuppslag, flera nya kontakter - i en stad, som jag verkligen snart vill återkomma till.
- Seh´ uns bald schon wieder!

Berlin dag 4: Arkitekturfrossa, loppis och dans

Snäppet lugnare schema idag - det är ju ända söndag... Men, det hindrade oss inte fran att hinna med tva jättemuseer:

- Judiska museet (bilden), som är ett absolut maste när man är i Berlin. Inte bara för innehallets skull, utan ocksa den oerhört prisade arkitekturen, signerad geniet Daniel Libeskind. Dels hans "trädgard", "Garten des exils", som gör en helt sjuk med sina proportioner och det lutande stenunderlaget, dels "Holocaust-Turm", ett osannolikt högt, kallt, helt mörkt rum, byggt i betong, med en liten strimma ljus. Scary!
- och: Neue Nationalgalerie, ritat av ett annat geni: Mies van der Rohe. Den stora utställningen just nu är en retrospektiv över den kände, stora fotografen Hiroshi Sugimoto. Väldigt poetiskt, men kanske lite för sparsmakat för min smak.
- Vi steg upp i ottan för att ocksa hinna med ett privat nöje: besök pa nagot som maste vara den största loppmarknaden som jag har varit med om: Flohmarkt am Mauerpark, öppen varje söndag. Kläder, möbler, smycken, pryttlar pa tusentals kvadratmetrar.
- Kvällsnöjet börjar snart: dansföreställning pa teatern HAU1, “Paraíso sem Consolação” i koreografi av argentinskan Constanza Macras. Tolv brasilianska dansare och tva musiker medverkar.
- Bis später!

Berlin dag 3: Erkmen, knödel och diplomat

- Lördag i den tyska huvudstaden. Solen skiner. Vi startade tidigt för att kunna besöka en marknad. Och till skillnad mot till exempel Hötorget, sa fick man titta i lugn och ro och man blev inte dövörad av högröstade försäljare. Läckare grönsaker, bröd och ost far man leta efter!
- Sen var det dags för kultur, förstas. Vi besökte det gigantiskt stora Hamburger Bahnhof (bilden), ett statligt museum för samtidskonst. Tyvärr var de flesta ytor stängda för ombyggnad, men vi fick i alla fall se flera verk av Ayşe Erkmen. I oktober visar de stora utställningar med Joseph Beuys och Andy Warhol.
- Precis i närheten finns ocksa flera coola nya gallerier, bland annat Tanas. Vi var inne i flera av dom, men sen tog hungern över och vi var lyckliga, som fick bord pa Ständige Vertretung vid Friedrichstrasse. En av de skönaste, snyggaste restaurangerna, fylld med svartvita foton fran Öst- och Västtyskland - och väldigt god knödel, kan jag meddela.
- Nu stundar cocktail med var vän Timothy Persons, som bor och arbetar bade i Berlin och Helsingfors - och ofta för Kulturhuset. Timothy är en viktig fotokännare och har bland annat grundat The Helsinki School.
- Lördagkvällen avslutas med middag med min vän Ulrika Holmgaard, som är ganska ny pa posten som kulturrad vid Svenska ambassaden i Berlin. Ska bli sa nice att träffa henne igen!
- Auf wiederhören!

Berlin dag 2: Frank, margarinfabrik och Waltz

Är lite kortfattad och forsätter i punktform - för att det är sa mycket kulturaction att hinna med!

- Förmiddagen spenderade vi med Claes Nordenhake, som flyttade till Berlin 2000 för att starta upp ett galleri. Varför? För att Berlin är den absolut hetaste staden för samtidskonst vid sidan av London och New York, enligt Claes. Men själva staden är bankrutt, arbetslösheten är skyhög inte minst inom kultursektorn - ända vill alla vara här, för att det händer sa mycket. Bara pa gallerisidan finns det ungefär 600 gallerier i den här stan... Galleri Nordenhake ligger i Galerienhaus, pa Lindenstrasse, med ett tiotal andra gallerier.
- I Galerienhaus upptäckte vi till var barnsliga hemkära förvanining att Jacksons - min favorit-titta, men inte köpa-affär pa Sibyllegatan - har öppnat en filial här och just nu visar de fantastiska Josef Frank-möbler: ögonmums!
- Galerienhaus var tidigare ett stort varuhus. En mängd kulturinstitutioner har flyttat in i annorlunda lokaler. Pa eftermiddagen var vi pa C/O Berlin, som en gang var ett otroligt tjusigt huvudpostkontor - nu snyggt förfallet, och KW (bilden), en ganska färsk samtidskonstinstitution, som haller till i en gammal margarinfabrik. Vi träffade ocksa chefen pa KW, som berättade om sitt arbete. Vardagen bestar i mangt och mycket i att jaga pengar - hos fonder, stiftelser och donatorer. Men de har en spännande verksamhet med ungefär tolv utställningar per ar, fyra olika utställningsytor och är mer kända internationellt än bland den genomsnittliga berlinaren.
- Nu väntar snabbdusch och kvällens föreställning pa Radialsystem med Sasha Waltz och "Zweiland".
- Tschüss!

Berlin dag 1: Sol, ungdomstätt och Angela Merkel

Bered pa nagra trakiga blogginlägg de närmaste de närmaste dagarna. Vi har nämligen lyckats hamna pa ett hotell utan tradlöst internet... Sa jag kommer inte kunna blogga sa ofta som jag förstar att världen önskar, inte heller publicera de vackra bilderna som jag tar med min mobilkamera. Har i alla fall hittat ett sunkigt internetcafé rakt över hotellet. Sa här kommer första dagsrapporten när Kulturhusets ledning tar sig an det berlinska kulturlivet.

- Vi flög toktidigt, men alla var pa gott humör och hade vaknat i tid. Pa Arlanda träffade vi kamraten Claes Karlsson, Kulturfestivalens chef, som var pa väg till Spanien pa en gatuteaterfestival.
- Om flygresan gick fort (1,5 timmar, med en fantastisk rebellisk flygvardinna som bjöd oss självmant pa mineralvatten - trots att SAS kräver betalt), tog det däremot lang att bade första automaten för bussbiljettköpande och därefter hitta rätt tunnelbanelinje. Vojne, vojne.
- För er som är väderintresserade kan jag meddela att det är 22 grader varmt, bla himmel och shortsväder i Berlin idag.
- Vi var nervösa inför ankomsten till hotellet. För att vara sa ekonomiska, eller snala, sa hade jag bestamt att vi skulle bo sa billigt som möjligt. Lösningen var da Jugendhotell - och den stora fragan var nu: Skulle de slappa in oss när de sag att ingen av oss var (pa pappret) speciellt ung. Men allt gick bra. Alla rumsgrannar är väl ungefär hälften av var alder. Och sa bor vi mitt i Kreuzberg, den kanske mest spännande stadsdelen.
- Dagens enda inbokade studiebesök var pa Haus der Kulturen der Welt, ungefär Världskulturmuseet. Vi fick träffa hela deras ledning och satt i över tre timmar. Vi hade mycket gemensamt visade det sig. Inte minst när det gällde utmaningar i framtiden gällande ekonomi, verksamhet och besökare. Coolast var den fantastiska byggnaden (bilden), fran början en kongresshall fran 1950-talet, och museum sedan 1989. Foajén och takterrassen var enorma arkitektoniska mästerverk - och man kunde se Angela Merkels tjänsterum fran terrassen.
- Nu vantar middag. Teknikchefen Janne har fatt tips fran Matti Bye om Berlins bästa vegorestaurang.
- Auf wiederhören.

I natt drömmer jag på tyska

Skjortor är strykna, passet framtaget och mobilladdaren nedpackad. I morgon bitti (07.20...!) lyfter flyget mot Berlin. Hela Kulturhusets ledningsgrupp åker dit för en studie- och inspirationsresa. Eftersom det är utställningschefen Margareta som är huvudreseledare så är schemat späckat (det vet jag sen hon och jag var i Tokyo i juni - inte många minuter över till shopping om hon får bestämma).

Vi ska besöka en mängd kulturinstitutioner (Haus der Kulturen der Welt och KunstWerke), flera gallerier (Galerie Nordenhake och Neue Nationalgalerie), se föreställningar (min favvo Sasha Waltz på Radikalsystem och ett portugisiskt dansgästspel på HAU1) bland mycket annat. Blir nog hur bra som helst. Lovar att lämna oregelbunden reserapport här på bloggen. Är bara lite orolig för min ringrostiga barndoms- och skoltyska...

Hundfritt

Jag visst väl att det var för bra för att vara sant. Kulturhuset är numera en hundfri arbetsplats. I början sas det att det inte var några problem med ifall jag hade med mig min hund nån gång ibland. Kulturhusets administration har haft en historik med flera fyrfotade varelser springandes i korridorerna. Och min kärlekshund har varit här nån gång ibland och - som jag tycker - förgyllt åtminstone min arbetsvardag. Eftersom han är en ståtlig kungspudel och därmed allergivänlig, så kan man inte bli sjuk av honom.

Men nu har domen kommit. På senaste skyddsronden konstaterades det att "man" inte tyckte det var lämpligt att jag hade hund på Kulturhuset. Samma sak var det på min förra arbetsplats Folkoperan - i början gick det bra. Men sen så tyckte "någon" att - och jag citerar - "hund och barn inte har något på en arbetsplats att göra". Mitt svar var då: Alla hundar och barn får gärna vara i mitt rum!

Opera med chokladtårta

Jag måste följa upp föregående inlägg, för jag anar att ni är spända av förväntan av utfallet från gårdagkvällens experiment då Otto skulle gå på "La Boheme" på Kungliga Operan. Och jag kan lugna alla med att det gick ganska bra! Inte ens Otto kunde riktigt stå emot den tårdrypande historien. När den sjuka Mimi kommer tillbaka till Rodolphe för att dö, måste man ha ett hjärta av sten för att stå emot. Jag har sett kanske ett tiotal uppsättningar av "Boheme" och här var det regiräven Wilhelm Carlsson (eller "Robyns pappa", som han ofta presenteras som nu för tiden...) som var ansvarig.

När ensemblen är så i topp, som den var i går kväll, är det en fröjd för örat och ögat. I spetsen var det de fantastiska Maria Fontosh och Jonas Degerfeldt som är väldigt närvarande skådespelande operasångare. Hela publiken och Otto och jag var väldigt tillfreds med aftonen. Det är som jag brukar säga, en dos Pucci hjälper alltid mot ett kallt operahjärta. I pausen bjöd jag på chokladtårta - det var nämligen Ottos tjugoårsdag!

En förlorad operabesökare?

Ikväll är jag utsatt för experiment. Otto Rimfors, en av våra skribenter på ungdomssajten Lavaland, ska göra ett grävande reportagejobb. Jag ska ta med honom på Operan och han ska ta med mig på rockklubb och det ska utmynna i en artikel. Otto har berättat att han har varit på opera en endag gång tidigare (det var på Folkoperan) och det var absolut det värsta han har varit med om. Nu vill han undersöka ifall han kan ändra uppfattning. Jag tänker ta med honom på det mest klassiska: La Boheme på Kungliga Operan ikväll. Om Otto inte smälter av den kärlekshistorien, så får han anses vara förlorad för operasverige framöver...

Och vinnaren är:

Josefin Ljungman! Hon har vunnit Sveriges största scenkonstpris, "Såstaholms pris till Höstsols minne", som utdelades i går för första gången. Jag såg henne för första gången i "Vildanden" på Stadsteatern i vintras, och längtar efter den stundande premiären på "Tre systrar". Jag och övriga juryn föll pladask för hennes utstrålning och närvarokänsla. Här är en äldre intervju från Svenska Dagbladet med henne. På bilden poserar en stolt juryordförande, Anna Carlson, med Josefin.

Dags för bankett

Om en stund väntar transport till bankett och prisutdelning. Perfekt sysselsättning en söndagkväll. Jag ingår i en jury som har utsett "en av landets mest lovande unga scenkonstnärer". Priset heter "Såstaholms pris till Höstsols minne" och är faktiskt det största scenkonstpriset i Sverige - 50.000 skattefria kronor erhåller man. Priset är sprillans nytt och delas ut för första gången. Övriga jurymedlemmar är Teaterförbundets ordförande Anna Carlson, DN:s teaterkritiker Leif Zern och dansproducenten Birgitta Ström. Läs mer om priset här. Jag är helt övertygad om att alla bloggläsare kommer bli nöjda med vårt val av pristagare... Namnet kan jag avslöja senare i kväll eller i morgon bitti.

Men först alltså, bankett! Den äger förstås rum på det trevliga Såstaholm Hotell & Konferens (bilden), utanför Täby, som var platsen för det ursprungliga Höstsol, ett hem för pensionerade skådespelare, sångare och dansare.

Nan kom, såg och var nöjd

I går kväll höll vi andan in i det sista. Skulle hon komma eller inte. Men till slut kom Nan Goldin, långt efter utsatt tid visserligen. Hon kom direkt från Tokyo, via Paris. Nan Goldin är i Stockholm med anledning av att vi öpnnar en stor utställning, med över hundra verk av henne i Galleri 3 på Kulturhuset. Och när hon väl kom, vad skulle hon säga? Hon kan nämligen ha ett ombytligt humör... Hon gick runt, och jag följde nervöst efter. Men hon var mer än nöjd med hur vi presenterade fotonen. Puh.
På fotot ser ni henne själv, omgiven av hennes assistent, svenskamerikanen Sven och Amanda (mer om henne nedan).

Här ser ni två Amanda med ett gäng års mellanrum. Vi hade bett Amanda Ooms inviga utställningen, eftersom hon inte bara är en nära vän till Nan sedan tjugo år, utan också är en av de som Nan har fotograferat. Amanda höll ett fantastiskt fint tal om hur det är att vara objekt framför en kamera. Jag har alltid tyckt att hon är en väldigt spännande artist, och igår passade vi på att koka ihop en idé, som vi hoppas kunna realisera framöver...

Dagens Dagens Nyheter - från 1908?

Morgonkaffet hamnade definitivt i fel strupe när jag kom till sidan 11 i genombläddringen av Dagens Nyheter. Tidningen väljer att rubriksätta nyheten om att man rekryterat Heidi Avellan med orden: "Kvinna ny politisk redaktör på DN". Även Gud läser DN, Thorbjörn Larsson, och hon kommer bli skitförbannad. Heidi, nu har du ett bra första ämne att skriva om! På nätupplagan har man tydligare inte varit lika drogad, så här står det där.

Verkligheten i närbild

Var i går kväll på maratonvisning på Filmhuset. Då visades 14 nygjorda svenska dokumentärfilmer á 14 minuter i serien "Folk i bild 2008". Filminstutet och Sveriges Television, som ska visa filmerna på tv i höst, ligger bakom. Alla filmer kommer att visas på Kulturhusets egen Klarabiograf den 17 september, se här. Eftersom jag börja känna av förkylningsbaciller var jag inte ståndaktig nog att se alla igår, men de jag såg var fascinerande. Det finns ju som bekant inget som slår verkligheten.

En vackrare beskrivning av vänskap än Åsa Blancks och Johan Palmgrens "Anders & Harri" har jag svårt att tänka mig. Och en mer positiv person än Setareh, 72 år, i Nahid Perssons "Det blå hjärtat" har jag aldrig mött. Hon kom till Sverige för 21 år sen, letar på Youtube efter iranska gamla sångstjärnor och säger: "Mitt liv har varit en berg- och dalbana, men dalarna hoppar jag över".

Märkligaste person och filmuttryck möttes i "Porträtt av en motvillig herre" av Gustav Danielsson. Där får man träffa Eugen, en äldre Östermalmsherre, som (eventuellt) har varit framstående kemist, yrkessoldat och skådespelare i sitt liv - "allt utom svajmastartist", som han själv säger. Ryktena om att han skulle ha varit soldat i Hitlerjugend och tillverkat eget amfetamin, bekräftar han inte. Eugens persona ihop med de fräckt, förvrängda kulissartade miljön i filmen gav mersmak.

Mest gripande person, som jag kommer bära med mig länge, är Jonatan, 15 år. Miljöerna i filmen är min vardag. Jonatan filmas vid Plattan och precis vid den ingång, som jag går in till Kulturhuset varje morgon. Men Jonatans liv skiljer sig från mitt. Han blev påkörd som barn av en buss. Nu lever han sitt tonårsliv i utanförskap på Plattan. Där finns hans enda vänner. Men inte ens dom får han riktigt hänga med. När hans svenskalärare ber honom välja ut några dikter så väljer han texter om hat och sorg för att "jag hatar mig, jag hatar världen". Filmen om Jonatan heter "Jag förstår inte" (bilden ovan) och är gjord av Babak Najafi.

I love Europe - maybe

Vi har knådat, våndats, svettats och vänt ut och in på oss själva, men nu har vi äntligen fått iväg en megaomfattande ansökan om ett härligt bidrag från EU. Ingen kulturinstitution som jag tidigare har jobbat på har haft ork, kraft och muskler för att klara av att fylla i de mångra blanketterna som våra europeiska unionsvänner i Bryssel vill ha. Men nu har vi gjort ett försök - minst fem personer från Kulturhuset har varit inblandade, så går det inte nu, så vet jag inte hur man ska få till det... Vi har också fyllt ansökan med stämplar, för det har vi förstått går hem. Vi har världens bästa idé, som jag återkommer till ifall massa sköna euro trillar in här framöver.

Nan Goldin talar

I månader, veckor och dagar har vi hållt på att ladda inför höstens konsthändelse i Stockholm: Nan Goldins utställning, som öppnar i Galleri 3 i helgen. Här kan du läsa mer om själva utställningen. Men jag ville redan nu tipsa om att vi har ett nyinsatt samtal på söndag klockan 15 på Kilen då man får höra Nan Goldin herself samtala med Gunilla Knape från Hasselblad Center. Be there, or be square, säger jag.

Du är inte inbjuden

Nu på morgonen samlas alla hundra Kulturhusarbetare för den stora Höstsamlingen. Meningen är att producenter och verksamhetsansvariga berättar om just deras aktuella evenemang nu under hösten, så att alla i huset ska känna till vad som händer och förhoppningsvis tycka att de arbetar i en väldigt spännande verksamhet.

Interninformation är ju a och o, men nästa gång vi gör det, då vårprogrammet ska presenteras, vill jag att vi även bjuder in omvärlden - det är ju faktiskt för er där ute som vi är till för.

Bosse mot väggen

Så här andra dagen i Kulturhusets nya liv med den nyutnämnda (läs text och se idolbild här) arrangemangschefen Bosse Persson tar jag på mig hatten som knattereporter och ställer honom mot väggen. Jag inleder med en klassisk tv-sport-fråga:

Hur känns det på nya jobbet?
- Otroligt kul och inspirerande. Hur många möjligheter som helst. Jag är jättetaggad!

Att du har lång erfarenhet av ett otal musikevenemang är solklart. Kan du berätta om ett par av dom som var dina riktiga hjärtebarn?
- Klubb SEKT som jag var med om att starta på Nalen för många år sedan, där nutida konstmusik, film, performace och udda DJ:ande blandades i härlig mix. Där vädrades ofta kombinationer för första gången. Några kinapuffar som sprängde salladshuvuden, live-rensning av en mycket stor fisk, ett stycke för fem symaskiner och mycket mer. Smalt men roligt och utvecklande för livescenen. (SEKT har sedan fortsatt att existera bl.a. på Kulturhuset).
- Ted Gärdestad-galorna där vi för att kunna dela ut ett årligt stipendium samlade ett dreamteam av musiker och artister kring Teds musik. Fantastisk musik framförd på absolut högsta nivå.

Du är trombonist i botten och har spelat i ett otal orkestrar och olika sammanhang. Vad är dina roligaste musikerminnen?
- I början av 80-talet spelade jag i Gröna Lunds husband. Första dagen på jobbet kom Larry Hagman (JR Ewing) på besök och skulle kröna miss Sverige. Han var stor i Sverige på den tiden. Säkert 12 000 personer i publiken vid stora scenen och vi skulle spela Dallas-låten. Det visade sin att melodin låg i min trombonestämma och jag var den enda i världen som aldrig hört den
förut. Ingen repetition hanns med. Ganska nervigt men det visade sig att det var många som kände igen vilken låt vi spelade trots allt.
- Min mässingssextett Sextetten Omeletten fick en påringning för många år sedan av storbandsledaren Leif Kronlund där han frågade om vi kunde spela "Ja må han leva" klockan 7 på morgonen. Inga problem. Väl framme visade det sig att det var cirkusdirektören Francois Bronetts fru som skulle överraskas och vi trängde oss smygande in sex mässingsblåsare och trumset i hennes sovrum och väckte henne med buller och brak. Sedan åt vi tårta och hade en riktigt trevlig stund innan nästa jobb startade. Ett annorlunda gerillagig.
- På en turné med en stor orkester spelade vi "The final countdown" på världsutställningen i Sevilla i Spanien, och hela folkhavet sjöng med. Alla älskade den låten i hela Europa. Det var en stor upplevelse.

När du är helt ensam, vad lyssnar du på för musik då?
-Metallica (starkt), Beethovens violinkonsert (också ganska starkt), Miles Davis och Monica Zetterlund.

Om jag skulle fråga dina barn hur skulle dom beskriva dig som person?
- Lekfull och ganska pinsam.

Vilken personlighet har Kulturhuset, tycker du?
- Öppen, vänlig och vidsynt. Hoppas också temperamentsfull.

Varje gång jag har ringt dig i samband med rekryteringen, så har du alltid hållt på att bygga om något hemma. Är det din hemliga hobby?
- Jag har just byggt om mitt badrum hemma själv. Det roar mig att skapa med händerna. Det tog ett och ett halvt år - så någon expert kan jag inte säga att jag är, men nu är det äntligen klart och jag och min fru är vänner igen.

Räknat på kronan

Idag hade vi i kulturförvaltningens ledningsgrupp vårt sedvanliga varannantisdagsmöte. En av de mest ögonbrynshöjande frågorna i dag var det nya direktivet från Stadshuset gällande kontanthantering inom stadens verksamheter. Om man har en dagskassa (till exempel om man säljer biljetter eller böcker), så får man bara förvara max tio - jag upprepar, tio - mynt i en servicebox. Vid fler än tio mynt så måste man använda sig av värdetransport... Som Kulturhuschef får jag lära mig så mycket nytt varje dag.

10.000 kvadratmeter på en timme

Ett av mina första sommarjobb var som guide på Drottningholmsteatern tidigt 80-tal. Nu plockar jag fram guiderösten ånyo och visar (nästan) hela Kulturhuset på en timme. Guidningen äger rum på torsdag klockan 17 - lämplig after work-aktivitet, med andra ord. Visningen är gratis, men du måste ha en biljett. Läs mer här.