Det är inte bara jag som studsade till vid genomläsning av dagens kulturdel i DN. Vi är flera bloggare och facebookaktiva som konstaterade att de få kvinnor som fanns på bild var antagligen i miniformat eller i baddräkt (annonser), förutom Wanja då. De få kvinnor som hade skrivit något, stod för notiserna. Och ändå har kulturredaktionen två kvinnor i toppen. Kampen borde pågå varje dag, nota bene.
torsdag 26 mars 2009
I väntan på nåt annat än män, män, män
Det är inte bara jag som studsade till vid genomläsning av dagens kulturdel i DN. Vi är flera bloggare och facebookaktiva som konstaterade att de få kvinnor som fanns på bild var antagligen i miniformat eller i baddräkt (annonser), förutom Wanja då. De få kvinnor som hade skrivit något, stod för notiserna. Och ändå har kulturredaktionen två kvinnor i toppen. Kampen borde pågå varje dag, nota bene.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Grabbgänget på Stadsteatern (som också vill definiera den enda sorts teater som män kan spela utan att bli "kvinnliga") är ett parodiskt självmål hur bra teater de än gör - de är verkligen för rara när de trängs där i soffan.
Har skrivit om detta tidigare på www.kultur.blogs.com men det handlar inte om jämställdhet eller huvudräknande utan om en väldigt inkrökt och begränsande syn på teater. Jag respekterar dem allihop som skådespelare och ett par av dem även som gamla vänner men jag undrar om de inte är dåligt sällskap för varandra... Det finns en skräck för det kvinnliga i teatern och hos dem själva som är rent hysterisk i en viss (manlig, psykologisk- realistisk) tradition som brukar åberopa sig på Keve Hjelm - fast han själv var helt annorlunda.
Å andra sidan var det inte längesen kvinnorna krigade i majoritet i Erics hus i t.ex. Edward II hos Suzanne V. (lysande efter år av avtackling på Unga Klara) och just nu firar väl Monsterkabinettet orgier i genuskorrekt queerteater?
Jag slogs mest av hur fräsch Persbrandt ser ut. Sen så tänkte jag på hur gärna jag vill se den där uppsättningen. Och det är konstigt för jag gillar inte teater. Men på något vis känns det som om I väntan på Godot med honom och Rabaeus regisserad av Thommy Berggren blir decenniumet konsthändelse. Laddat!
Skicka en kommentar