Dokuteater

För att vara en måndag - den enda dag i veckan då Kulturhuset är stängt - var det ovanligt aktivitetsspäckat idag. Dels invigde vi en av Europas mest moderna, högteknologiska - och minsta biografer med sina 78 platser: Klarabiografen på våning 2. Dels hade vi konsertbesök av beatpoeten och Bushfienden Ed Sanders i Hörsalen.

Själv var jag på dokuteater i Kilen och såg dramatikern och regissören Marcus Lindeens pjäs "En annan kamp". Eftersom jag missade urpremiären i helgen passade jag på att se den ikväll. Och det var verkligen så gripande och så tänkvärt som bra scenkonst ska vara. Marcus har dramatiserat tre verkliga personöden: en pappas förtvivlade kamp för att få träffa sin dotter, en syster till en skolmassakermördare, som försöker förstå sin brors handlande, och så döve Lars-Åke Wikström, som berättar om sitt eget liv, som stridbar kämpe för dövas rättigheter.

Lars-Åkes berättelse låter helt ofattbar för en oinvigd som mig. Hur han startade "deaf power"-rörelsen i Sverige på 70-talet med huvudsyfte att få en sån självklar sak som att teckenspråk skulle bli accepterat i hörselundervisningen, istället för att man skulle tvingas på hörapparat. Så sent som 1981 blev det äntligen så i Sverige. Och då var vi första land i världen! Skönaste kommentaren från Lars-Åke: "Vi vill inte blir normala!" Vackraste kommentaren (på frågan vilket ljud han saknar mest att inte ha hört): "Min sons röst".

En timmes knock out-teater, när det är som bäst. Tänk att verkligheten ofta överträffar dikten. Det är bara två föreställningar kvar av "En annan kamp", tisdag och onsdag. Rusa och beställ biljetter, det lär bli knökfullt. Så här skrev SvD och så här blev intervjun med Marcus i förra veckans På Stan.