Veckosummering

Fredag. Arbetsveckan är slut. Dags att summera.

Några glädjekickar:
- Kändes bra att som kulturarbetare bjuda Robert Weil på taxi.
- Tappade bort min mobiltelefon på mingeltillställning. Återfunnen 12 timmar senare (Tack, Helena Johansson på UD:s pressrum!)
- Upplevde när Fredrik Lycke (bilden, med Paula Hoffman) fick sitt definitiva genombrott, i sin operettdebut som greve Danilo i Suzanne Ostens uppsättning av "Glada änkan" på Folkoperan. Så känsligt, elegant, vrålande, charmigt gestaltat.
- Praoade på Lava (men kunde tyvärr inte hjälpa en ung tjej med hur hon skulle sy knappar i en blus).
- Kulturen i Stockholm fick 30 miljoner mer än förra året.
- Förberedde finfrämmandebesök när riksdagens kulturutskott kommer till Kulturhuset om några veckor.
- Fått erbjudande om styrelseplats i en väldigt intressant, ganska ny verksamhet med hur stor potential som helst. Får dock inte avslöja något än...
- Upptäckte ny favorit: "Eguales mörka apelsinchoklad". Säljs på Coop. Krav- och rättvisemärkt, förstås.

Åsså minusen - helt beroende av tilltagande halsont:
- Var tvungen att återlämna mina biljetter till kvällens premiär av "Tre systrar" på Stadsteatern. Torde vara höstens teaterhändelse eftersom regissören heter Alexander Mörk-Eidem.
- Var också tvungen att inställa morgondagens planerade auktionsrunda med vännen Henric, som ville lära sig allt om konsten att nosa upp fynd och lägga skambud.
- Berättade inte för Johannes Bah Kuhnke hur fantastisk jag tyckte han var i "Hedwig and the angry inch" när jag åkte hiss med honom. Berodde nog mest på stress i kombination med hjärnsläpp.

Tung kulturälskare

Kommer vi nånsin skåda hans like? Rolf de Maré - död sedan 1964, men levandegjord i högsta grad just nu tack vare Erik Näslund. Museichefen Erik har gjort en stor utställning på Dansmuseet (med stans bästa läge, mellan Operan och UD). Författaren Erik har i över trettio år forskat, intervjuat och rest runt för att skriva - höstens tyngsta? - bok med sina 600 sidor om den märkliga de Maré.

Vem var då de Maré? Konst- och dansälskare, rik som få, grundare av den banbrytande Svenska Baletten på 20-talet, världsresenär, kaffefarmare i Mexiko, älskare till Nils von Dardel (som har målat porträttet av de Maré ovan). Ska nu börja plöja boken, som har fantastiskt många bilder, och lovar att återkomma med anekdoter ur hans excentriska liv.

PS. Trodde att jag gjorde världens klipp när jag köpte boken för "specialpriset" 400 kronor på kvällens releaseparty. När jag nyss jämförde på adlibris så kostar den 303 kronor där. Eh...

Ett ögonvittne berättar

Ni som har följt följetongen: Ottos jag-var-där-artikel finns nu utlagd på http://www.lavaland.se/, direklänk här. Ni som inte har följt den, se här och här. Jag känner mig ganska nöjd med mina kulturspridaruppgift. Jag har hotat Otto med att ta med honom på opera fler gånger...

Dagens schema

Så här verkar det bli idag, en skön mix av byråkrater, politiker och konstnärer - allt som behövs för att skapa god konst, med andra ord!

- Central ledningsgrupp hela förmiddagen med kulturförvaltningen. Blir kanske fortsättning på den här frågan?
- Exklusiv date med alliansens kulturpolitiker i Stadshuset. Känns väldigt viktigt. Jag får ensam träffa de som sitter och beslutar om kulturbudgeten. Jag har förberett ett brandtal, kan jag meddela!
- Sammanträde med kulturnämnden.
- Mingel med svenska statens alla press- och kulturråd, som finns ute i världen.
- Vernissage på Bonniers Konsthall för utställningen "Spirande vita nätter" med en mängd samtida kinesiska konstnärer, som jag också får träffa på den efterföljande middagen.

Det var nästan lugnare dagar i Berlin...

Berlin dag 5: Nätpoesi, graffiti och ampelmannen

Vill inte snuva er på slutet av reseberättelsen från Berlin (trots att jag nu ligger i min egen säng och snart skall sluta mina blå). Vi reste alltså hem idag, mätta och väldigt belåtna. Inte heller på finaldagen slappnade vi av, utan hann beta av ett gäng kulturintryck:

- Vi fick en otroligt intressant presentation av Litteraturwerkstatt, som ligger i snyggt restaurerade Kulturbrauerei. Chefen berättade om deras månatliga litteraturprogram, men också deras stora projekt årliga projekt som Poesifestivalen, Open Mike för unga författare, poesifilmsfestivalen och se den coola lyrikline.org, där man kan höra ett otal poeter (bland annat Frostensson och Lars Gustafsson) läsa sina egna dikter och samtidigt följa med i översättningar på en mängd språk.
- Den i högsta grad alternativa kulturen mötte vi Kunsthaus Tacheles, som är ett stort hus, i begynnelsen ett tjusigt varuhus på Oranienburgerstrasse, sedan början av 90-talet huserar ett antal konstnärer där. (Tacheles är jiddisch, och betyder "Tala klarspråk". ) Huset är fyllt av konstnärsateljéer, gallerier och barer. Mer graffititäckta väckar, golv och tak kan inte finnas. Nu pågår stora protester för att hindra den privatisering som fastighetsägaren vill göra.
- Sista kulturstoppet innan transport till flygplatsen var att få se byggandet av Kunsthalle Berlin, som ligger på imposanta Schlossplatz. Konsthallen öppnar först i slutet av oktober, och kommer bara att stå där i två år, för att sedan rivas.
- Vill inte undanhålla läsarna en för mig ny bekantskap: Ampelmannen (se bilden och läs mer här). Det är Herr Går-man i före detta Östtyskland. Det enade Tyskland har nu tagit mannen till sitt hjärta och västtyskarna tycker att han är snyggare än den mannen som dom hade, så trafikljusen börjar nu långsamt bytas ut så det blir fler och fler Ampelmän. Vi hittade till och med en specialaffär där han finns som tvål, reflex, bokmärke, bordslampa och i ett otal andra varianter.
- Note to myself inför nästa Berlinresa: Ta med kontanter. Tyskland, åtminstone inte Berlin, tar inte kontokort.
- Nu loggar jag ut för idag, men kan bara säga att det var en jättebra resa, med otroligt många intryck, nya idéuppslag, flera nya kontakter - i en stad, som jag verkligen snart vill återkomma till.
- Seh´ uns bald schon wieder!

Berlin dag 4: Arkitekturfrossa, loppis och dans

Snäppet lugnare schema idag - det är ju ända söndag... Men, det hindrade oss inte fran att hinna med tva jättemuseer:

- Judiska museet (bilden), som är ett absolut maste när man är i Berlin. Inte bara för innehallets skull, utan ocksa den oerhört prisade arkitekturen, signerad geniet Daniel Libeskind. Dels hans "trädgard", "Garten des exils", som gör en helt sjuk med sina proportioner och det lutande stenunderlaget, dels "Holocaust-Turm", ett osannolikt högt, kallt, helt mörkt rum, byggt i betong, med en liten strimma ljus. Scary!
- och: Neue Nationalgalerie, ritat av ett annat geni: Mies van der Rohe. Den stora utställningen just nu är en retrospektiv över den kände, stora fotografen Hiroshi Sugimoto. Väldigt poetiskt, men kanske lite för sparsmakat för min smak.
- Vi steg upp i ottan för att ocksa hinna med ett privat nöje: besök pa nagot som maste vara den största loppmarknaden som jag har varit med om: Flohmarkt am Mauerpark, öppen varje söndag. Kläder, möbler, smycken, pryttlar pa tusentals kvadratmetrar.
- Kvällsnöjet börjar snart: dansföreställning pa teatern HAU1, “Paraíso sem Consolação” i koreografi av argentinskan Constanza Macras. Tolv brasilianska dansare och tva musiker medverkar.
- Bis später!

Berlin dag 3: Erkmen, knödel och diplomat

- Lördag i den tyska huvudstaden. Solen skiner. Vi startade tidigt för att kunna besöka en marknad. Och till skillnad mot till exempel Hötorget, sa fick man titta i lugn och ro och man blev inte dövörad av högröstade försäljare. Läckare grönsaker, bröd och ost far man leta efter!
- Sen var det dags för kultur, förstas. Vi besökte det gigantiskt stora Hamburger Bahnhof (bilden), ett statligt museum för samtidskonst. Tyvärr var de flesta ytor stängda för ombyggnad, men vi fick i alla fall se flera verk av Ayşe Erkmen. I oktober visar de stora utställningar med Joseph Beuys och Andy Warhol.
- Precis i närheten finns ocksa flera coola nya gallerier, bland annat Tanas. Vi var inne i flera av dom, men sen tog hungern över och vi var lyckliga, som fick bord pa Ständige Vertretung vid Friedrichstrasse. En av de skönaste, snyggaste restaurangerna, fylld med svartvita foton fran Öst- och Västtyskland - och väldigt god knödel, kan jag meddela.
- Nu stundar cocktail med var vän Timothy Persons, som bor och arbetar bade i Berlin och Helsingfors - och ofta för Kulturhuset. Timothy är en viktig fotokännare och har bland annat grundat The Helsinki School.
- Lördagkvällen avslutas med middag med min vän Ulrika Holmgaard, som är ganska ny pa posten som kulturrad vid Svenska ambassaden i Berlin. Ska bli sa nice att träffa henne igen!
- Auf wiederhören!

Berlin dag 2: Frank, margarinfabrik och Waltz

Är lite kortfattad och forsätter i punktform - för att det är sa mycket kulturaction att hinna med!

- Förmiddagen spenderade vi med Claes Nordenhake, som flyttade till Berlin 2000 för att starta upp ett galleri. Varför? För att Berlin är den absolut hetaste staden för samtidskonst vid sidan av London och New York, enligt Claes. Men själva staden är bankrutt, arbetslösheten är skyhög inte minst inom kultursektorn - ända vill alla vara här, för att det händer sa mycket. Bara pa gallerisidan finns det ungefär 600 gallerier i den här stan... Galleri Nordenhake ligger i Galerienhaus, pa Lindenstrasse, med ett tiotal andra gallerier.
- I Galerienhaus upptäckte vi till var barnsliga hemkära förvanining att Jacksons - min favorit-titta, men inte köpa-affär pa Sibyllegatan - har öppnat en filial här och just nu visar de fantastiska Josef Frank-möbler: ögonmums!
- Galerienhaus var tidigare ett stort varuhus. En mängd kulturinstitutioner har flyttat in i annorlunda lokaler. Pa eftermiddagen var vi pa C/O Berlin, som en gang var ett otroligt tjusigt huvudpostkontor - nu snyggt förfallet, och KW (bilden), en ganska färsk samtidskonstinstitution, som haller till i en gammal margarinfabrik. Vi träffade ocksa chefen pa KW, som berättade om sitt arbete. Vardagen bestar i mangt och mycket i att jaga pengar - hos fonder, stiftelser och donatorer. Men de har en spännande verksamhet med ungefär tolv utställningar per ar, fyra olika utställningsytor och är mer kända internationellt än bland den genomsnittliga berlinaren.
- Nu väntar snabbdusch och kvällens föreställning pa Radialsystem med Sasha Waltz och "Zweiland".
- Tschüss!

Berlin dag 1: Sol, ungdomstätt och Angela Merkel

Bered pa nagra trakiga blogginlägg de närmaste de närmaste dagarna. Vi har nämligen lyckats hamna pa ett hotell utan tradlöst internet... Sa jag kommer inte kunna blogga sa ofta som jag förstar att världen önskar, inte heller publicera de vackra bilderna som jag tar med min mobilkamera. Har i alla fall hittat ett sunkigt internetcafé rakt över hotellet. Sa här kommer första dagsrapporten när Kulturhusets ledning tar sig an det berlinska kulturlivet.

- Vi flög toktidigt, men alla var pa gott humör och hade vaknat i tid. Pa Arlanda träffade vi kamraten Claes Karlsson, Kulturfestivalens chef, som var pa väg till Spanien pa en gatuteaterfestival.
- Om flygresan gick fort (1,5 timmar, med en fantastisk rebellisk flygvardinna som bjöd oss självmant pa mineralvatten - trots att SAS kräver betalt), tog det däremot lang att bade första automaten för bussbiljettköpande och därefter hitta rätt tunnelbanelinje. Vojne, vojne.
- För er som är väderintresserade kan jag meddela att det är 22 grader varmt, bla himmel och shortsväder i Berlin idag.
- Vi var nervösa inför ankomsten till hotellet. För att vara sa ekonomiska, eller snala, sa hade jag bestamt att vi skulle bo sa billigt som möjligt. Lösningen var da Jugendhotell - och den stora fragan var nu: Skulle de slappa in oss när de sag att ingen av oss var (pa pappret) speciellt ung. Men allt gick bra. Alla rumsgrannar är väl ungefär hälften av var alder. Och sa bor vi mitt i Kreuzberg, den kanske mest spännande stadsdelen.
- Dagens enda inbokade studiebesök var pa Haus der Kulturen der Welt, ungefär Världskulturmuseet. Vi fick träffa hela deras ledning och satt i över tre timmar. Vi hade mycket gemensamt visade det sig. Inte minst när det gällde utmaningar i framtiden gällande ekonomi, verksamhet och besökare. Coolast var den fantastiska byggnaden (bilden), fran början en kongresshall fran 1950-talet, och museum sedan 1989. Foajén och takterrassen var enorma arkitektoniska mästerverk - och man kunde se Angela Merkels tjänsterum fran terrassen.
- Nu vantar middag. Teknikchefen Janne har fatt tips fran Matti Bye om Berlins bästa vegorestaurang.
- Auf wiederhören.

I natt drömmer jag på tyska

Skjortor är strykna, passet framtaget och mobilladdaren nedpackad. I morgon bitti (07.20...!) lyfter flyget mot Berlin. Hela Kulturhusets ledningsgrupp åker dit för en studie- och inspirationsresa. Eftersom det är utställningschefen Margareta som är huvudreseledare så är schemat späckat (det vet jag sen hon och jag var i Tokyo i juni - inte många minuter över till shopping om hon får bestämma).

Vi ska besöka en mängd kulturinstitutioner (Haus der Kulturen der Welt och KunstWerke), flera gallerier (Galerie Nordenhake och Neue Nationalgalerie), se föreställningar (min favvo Sasha Waltz på Radikalsystem och ett portugisiskt dansgästspel på HAU1) bland mycket annat. Blir nog hur bra som helst. Lovar att lämna oregelbunden reserapport här på bloggen. Är bara lite orolig för min ringrostiga barndoms- och skoltyska...

Hundfritt

Jag visst väl att det var för bra för att vara sant. Kulturhuset är numera en hundfri arbetsplats. I början sas det att det inte var några problem med ifall jag hade med mig min hund nån gång ibland. Kulturhusets administration har haft en historik med flera fyrfotade varelser springandes i korridorerna. Och min kärlekshund har varit här nån gång ibland och - som jag tycker - förgyllt åtminstone min arbetsvardag. Eftersom han är en ståtlig kungspudel och därmed allergivänlig, så kan man inte bli sjuk av honom.

Men nu har domen kommit. På senaste skyddsronden konstaterades det att "man" inte tyckte det var lämpligt att jag hade hund på Kulturhuset. Samma sak var det på min förra arbetsplats Folkoperan - i början gick det bra. Men sen så tyckte "någon" att - och jag citerar - "hund och barn inte har något på en arbetsplats att göra". Mitt svar var då: Alla hundar och barn får gärna vara i mitt rum!

Opera med chokladtårta

Jag måste följa upp föregående inlägg, för jag anar att ni är spända av förväntan av utfallet från gårdagkvällens experiment då Otto skulle gå på "La Boheme" på Kungliga Operan. Och jag kan lugna alla med att det gick ganska bra! Inte ens Otto kunde riktigt stå emot den tårdrypande historien. När den sjuka Mimi kommer tillbaka till Rodolphe för att dö, måste man ha ett hjärta av sten för att stå emot. Jag har sett kanske ett tiotal uppsättningar av "Boheme" och här var det regiräven Wilhelm Carlsson (eller "Robyns pappa", som han ofta presenteras som nu för tiden...) som var ansvarig.

När ensemblen är så i topp, som den var i går kväll, är det en fröjd för örat och ögat. I spetsen var det de fantastiska Maria Fontosh och Jonas Degerfeldt som är väldigt närvarande skådespelande operasångare. Hela publiken och Otto och jag var väldigt tillfreds med aftonen. Det är som jag brukar säga, en dos Pucci hjälper alltid mot ett kallt operahjärta. I pausen bjöd jag på chokladtårta - det var nämligen Ottos tjugoårsdag!

En förlorad operabesökare?

Ikväll är jag utsatt för experiment. Otto Rimfors, en av våra skribenter på ungdomssajten Lavaland, ska göra ett grävande reportagejobb. Jag ska ta med honom på Operan och han ska ta med mig på rockklubb och det ska utmynna i en artikel. Otto har berättat att han har varit på opera en endag gång tidigare (det var på Folkoperan) och det var absolut det värsta han har varit med om. Nu vill han undersöka ifall han kan ändra uppfattning. Jag tänker ta med honom på det mest klassiska: La Boheme på Kungliga Operan ikväll. Om Otto inte smälter av den kärlekshistorien, så får han anses vara förlorad för operasverige framöver...

Och vinnaren är:

Josefin Ljungman! Hon har vunnit Sveriges största scenkonstpris, "Såstaholms pris till Höstsols minne", som utdelades i går för första gången. Jag såg henne för första gången i "Vildanden" på Stadsteatern i vintras, och längtar efter den stundande premiären på "Tre systrar". Jag och övriga juryn föll pladask för hennes utstrålning och närvarokänsla. Här är en äldre intervju från Svenska Dagbladet med henne. På bilden poserar en stolt juryordförande, Anna Carlson, med Josefin.

Dags för bankett

Om en stund väntar transport till bankett och prisutdelning. Perfekt sysselsättning en söndagkväll. Jag ingår i en jury som har utsett "en av landets mest lovande unga scenkonstnärer". Priset heter "Såstaholms pris till Höstsols minne" och är faktiskt det största scenkonstpriset i Sverige - 50.000 skattefria kronor erhåller man. Priset är sprillans nytt och delas ut för första gången. Övriga jurymedlemmar är Teaterförbundets ordförande Anna Carlson, DN:s teaterkritiker Leif Zern och dansproducenten Birgitta Ström. Läs mer om priset här. Jag är helt övertygad om att alla bloggläsare kommer bli nöjda med vårt val av pristagare... Namnet kan jag avslöja senare i kväll eller i morgon bitti.

Men först alltså, bankett! Den äger förstås rum på det trevliga Såstaholm Hotell & Konferens (bilden), utanför Täby, som var platsen för det ursprungliga Höstsol, ett hem för pensionerade skådespelare, sångare och dansare.

Nan kom, såg och var nöjd

I går kväll höll vi andan in i det sista. Skulle hon komma eller inte. Men till slut kom Nan Goldin, långt efter utsatt tid visserligen. Hon kom direkt från Tokyo, via Paris. Nan Goldin är i Stockholm med anledning av att vi öpnnar en stor utställning, med över hundra verk av henne i Galleri 3 på Kulturhuset. Och när hon väl kom, vad skulle hon säga? Hon kan nämligen ha ett ombytligt humör... Hon gick runt, och jag följde nervöst efter. Men hon var mer än nöjd med hur vi presenterade fotonen. Puh.
På fotot ser ni henne själv, omgiven av hennes assistent, svenskamerikanen Sven och Amanda (mer om henne nedan).

Här ser ni två Amanda med ett gäng års mellanrum. Vi hade bett Amanda Ooms inviga utställningen, eftersom hon inte bara är en nära vän till Nan sedan tjugo år, utan också är en av de som Nan har fotograferat. Amanda höll ett fantastiskt fint tal om hur det är att vara objekt framför en kamera. Jag har alltid tyckt att hon är en väldigt spännande artist, och igår passade vi på att koka ihop en idé, som vi hoppas kunna realisera framöver...

Dagens Dagens Nyheter - från 1908?

Morgonkaffet hamnade definitivt i fel strupe när jag kom till sidan 11 i genombläddringen av Dagens Nyheter. Tidningen väljer att rubriksätta nyheten om att man rekryterat Heidi Avellan med orden: "Kvinna ny politisk redaktör på DN". Även Gud läser DN, Thorbjörn Larsson, och hon kommer bli skitförbannad. Heidi, nu har du ett bra första ämne att skriva om! På nätupplagan har man tydligare inte varit lika drogad, så här står det där.

Verkligheten i närbild

Var i går kväll på maratonvisning på Filmhuset. Då visades 14 nygjorda svenska dokumentärfilmer á 14 minuter i serien "Folk i bild 2008". Filminstutet och Sveriges Television, som ska visa filmerna på tv i höst, ligger bakom. Alla filmer kommer att visas på Kulturhusets egen Klarabiograf den 17 september, se här. Eftersom jag börja känna av förkylningsbaciller var jag inte ståndaktig nog att se alla igår, men de jag såg var fascinerande. Det finns ju som bekant inget som slår verkligheten.

En vackrare beskrivning av vänskap än Åsa Blancks och Johan Palmgrens "Anders & Harri" har jag svårt att tänka mig. Och en mer positiv person än Setareh, 72 år, i Nahid Perssons "Det blå hjärtat" har jag aldrig mött. Hon kom till Sverige för 21 år sen, letar på Youtube efter iranska gamla sångstjärnor och säger: "Mitt liv har varit en berg- och dalbana, men dalarna hoppar jag över".

Märkligaste person och filmuttryck möttes i "Porträtt av en motvillig herre" av Gustav Danielsson. Där får man träffa Eugen, en äldre Östermalmsherre, som (eventuellt) har varit framstående kemist, yrkessoldat och skådespelare i sitt liv - "allt utom svajmastartist", som han själv säger. Ryktena om att han skulle ha varit soldat i Hitlerjugend och tillverkat eget amfetamin, bekräftar han inte. Eugens persona ihop med de fräckt, förvrängda kulissartade miljön i filmen gav mersmak.

Mest gripande person, som jag kommer bära med mig länge, är Jonatan, 15 år. Miljöerna i filmen är min vardag. Jonatan filmas vid Plattan och precis vid den ingång, som jag går in till Kulturhuset varje morgon. Men Jonatans liv skiljer sig från mitt. Han blev påkörd som barn av en buss. Nu lever han sitt tonårsliv i utanförskap på Plattan. Där finns hans enda vänner. Men inte ens dom får han riktigt hänga med. När hans svenskalärare ber honom välja ut några dikter så väljer han texter om hat och sorg för att "jag hatar mig, jag hatar världen". Filmen om Jonatan heter "Jag förstår inte" (bilden ovan) och är gjord av Babak Najafi.

I love Europe - maybe

Vi har knådat, våndats, svettats och vänt ut och in på oss själva, men nu har vi äntligen fått iväg en megaomfattande ansökan om ett härligt bidrag från EU. Ingen kulturinstitution som jag tidigare har jobbat på har haft ork, kraft och muskler för att klara av att fylla i de mångra blanketterna som våra europeiska unionsvänner i Bryssel vill ha. Men nu har vi gjort ett försök - minst fem personer från Kulturhuset har varit inblandade, så går det inte nu, så vet jag inte hur man ska få till det... Vi har också fyllt ansökan med stämplar, för det har vi förstått går hem. Vi har världens bästa idé, som jag återkommer till ifall massa sköna euro trillar in här framöver.

Nan Goldin talar

I månader, veckor och dagar har vi hållt på att ladda inför höstens konsthändelse i Stockholm: Nan Goldins utställning, som öppnar i Galleri 3 i helgen. Här kan du läsa mer om själva utställningen. Men jag ville redan nu tipsa om att vi har ett nyinsatt samtal på söndag klockan 15 på Kilen då man får höra Nan Goldin herself samtala med Gunilla Knape från Hasselblad Center. Be there, or be square, säger jag.

Du är inte inbjuden

Nu på morgonen samlas alla hundra Kulturhusarbetare för den stora Höstsamlingen. Meningen är att producenter och verksamhetsansvariga berättar om just deras aktuella evenemang nu under hösten, så att alla i huset ska känna till vad som händer och förhoppningsvis tycka att de arbetar i en väldigt spännande verksamhet.

Interninformation är ju a och o, men nästa gång vi gör det, då vårprogrammet ska presenteras, vill jag att vi även bjuder in omvärlden - det är ju faktiskt för er där ute som vi är till för.

Bosse mot väggen

Så här andra dagen i Kulturhusets nya liv med den nyutnämnda (läs text och se idolbild här) arrangemangschefen Bosse Persson tar jag på mig hatten som knattereporter och ställer honom mot väggen. Jag inleder med en klassisk tv-sport-fråga:

Hur känns det på nya jobbet?
- Otroligt kul och inspirerande. Hur många möjligheter som helst. Jag är jättetaggad!

Att du har lång erfarenhet av ett otal musikevenemang är solklart. Kan du berätta om ett par av dom som var dina riktiga hjärtebarn?
- Klubb SEKT som jag var med om att starta på Nalen för många år sedan, där nutida konstmusik, film, performace och udda DJ:ande blandades i härlig mix. Där vädrades ofta kombinationer för första gången. Några kinapuffar som sprängde salladshuvuden, live-rensning av en mycket stor fisk, ett stycke för fem symaskiner och mycket mer. Smalt men roligt och utvecklande för livescenen. (SEKT har sedan fortsatt att existera bl.a. på Kulturhuset).
- Ted Gärdestad-galorna där vi för att kunna dela ut ett årligt stipendium samlade ett dreamteam av musiker och artister kring Teds musik. Fantastisk musik framförd på absolut högsta nivå.

Du är trombonist i botten och har spelat i ett otal orkestrar och olika sammanhang. Vad är dina roligaste musikerminnen?
- I början av 80-talet spelade jag i Gröna Lunds husband. Första dagen på jobbet kom Larry Hagman (JR Ewing) på besök och skulle kröna miss Sverige. Han var stor i Sverige på den tiden. Säkert 12 000 personer i publiken vid stora scenen och vi skulle spela Dallas-låten. Det visade sin att melodin låg i min trombonestämma och jag var den enda i världen som aldrig hört den
förut. Ingen repetition hanns med. Ganska nervigt men det visade sig att det var många som kände igen vilken låt vi spelade trots allt.
- Min mässingssextett Sextetten Omeletten fick en påringning för många år sedan av storbandsledaren Leif Kronlund där han frågade om vi kunde spela "Ja må han leva" klockan 7 på morgonen. Inga problem. Väl framme visade det sig att det var cirkusdirektören Francois Bronetts fru som skulle överraskas och vi trängde oss smygande in sex mässingsblåsare och trumset i hennes sovrum och väckte henne med buller och brak. Sedan åt vi tårta och hade en riktigt trevlig stund innan nästa jobb startade. Ett annorlunda gerillagig.
- På en turné med en stor orkester spelade vi "The final countdown" på världsutställningen i Sevilla i Spanien, och hela folkhavet sjöng med. Alla älskade den låten i hela Europa. Det var en stor upplevelse.

När du är helt ensam, vad lyssnar du på för musik då?
-Metallica (starkt), Beethovens violinkonsert (också ganska starkt), Miles Davis och Monica Zetterlund.

Om jag skulle fråga dina barn hur skulle dom beskriva dig som person?
- Lekfull och ganska pinsam.

Vilken personlighet har Kulturhuset, tycker du?
- Öppen, vänlig och vidsynt. Hoppas också temperamentsfull.

Varje gång jag har ringt dig i samband med rekryteringen, så har du alltid hållt på att bygga om något hemma. Är det din hemliga hobby?
- Jag har just byggt om mitt badrum hemma själv. Det roar mig att skapa med händerna. Det tog ett och ett halvt år - så någon expert kan jag inte säga att jag är, men nu är det äntligen klart och jag och min fru är vänner igen.

Räknat på kronan

Idag hade vi i kulturförvaltningens ledningsgrupp vårt sedvanliga varannantisdagsmöte. En av de mest ögonbrynshöjande frågorna i dag var det nya direktivet från Stadshuset gällande kontanthantering inom stadens verksamheter. Om man har en dagskassa (till exempel om man säljer biljetter eller böcker), så får man bara förvara max tio - jag upprepar, tio - mynt i en servicebox. Vid fler än tio mynt så måste man använda sig av värdetransport... Som Kulturhuschef får jag lära mig så mycket nytt varje dag.

10.000 kvadratmeter på en timme

Ett av mina första sommarjobb var som guide på Drottningholmsteatern tidigt 80-tal. Nu plockar jag fram guiderösten ånyo och visar (nästan) hela Kulturhuset på en timme. Guidningen äger rum på torsdag klockan 17 - lämplig after work-aktivitet, med andra ord. Visningen är gratis, men du måste ha en biljett. Läs mer här.

Rätt Persson

Nu är jakten över. Efter att ha lusläst sjuttio högintressanta ansökningar, intervjuat ett antal av dom, grillat några av dom, så har vi valt en person. Eller rättare sagt en Persson. Bosse Persson har fått jobbet som arrangemangschef. Och han kan börja redan på måndag, visserligen bara på halvtid ett tag framöver, men vi är så glada att få börja ha honom hos oss redan nu. Nu ska vi skruva ihop hans skrivbord och städa upp, så han känner sig välkommen. Läs mer om Bosse i pressmeddelandet här nedan.

Kulturhuset har rekryterat en av de mest erfarna musikpersonerna i Sverige, Bosse Persson, som ny arrangemangschef. Han är nu VD för Stockholm Jazzfestival.

Bosse Persson blir närmaste chef för Kulturhusets producenter inom musik, scenkonst, film, debatt och litteratur på scenerna Kilen, Hörsalen, World News Café, Klarabiografen och KulturhusTaket.

- Jag är väldigt glad för att vi får denna toppkraft med mångårig erfarenhet till oss. I hans uppdrag ligger att fokusera på kreativt nytänkande, publikfrågor och en ökad kommersiell medvetenhet, säger Kulturhuschefen Eric Sjöström.

Bosse Persson har de senaste fyra åren arbetat som VD för Stockholm Jazzfestival. Han har också varit med och byggt upp Nalens konsert- och evenemangsverksamhet när den nystartade för 10 år sedan, samt producerat evenemang som till exempel Slagverksfestivalen i Göteborg och Swedish Jazz Celebration.

Som projektledare knuten till SAMI i mer än tjugo år har han projektlett Ted Gärdestadgalorna, startat barnkonserter och producerat ca 800 konserter på Nalen i olika genrer: rock, hiphop, världsmusik, folkmusik, jazz, visa, nutida konstmusik med mera.

Kulturhuset agerar som gästspelsscen, samarbetspartner och egenproducerande kulturaktör. Arrangemangsenhetens uppgift är att arrangera intressanta, nyskapande, kraftfulla, intima, provocerande, samtida evenemang för ny, gammal, liten och stor publik på Kulturhusets olika arenor. Dessutom svarar enheten för kommersiella uthyrningar till företag och organisationer.

Bosse Persson tillträder redan den 1 september 2008, och ingår i Kulturhusets ledningsgrupp, direkt underställd Kulturhuschefen Eric Sjöström.

Spanare i etern

Om nån timme kan du höra mig live i etern. Då är jag kultur- och nöjesspanare i Radio Stockholms program Magasinet. Vi är med var fjärde torsdag kl 10-11 på 103,3. Det går också att lyssna i efterhand här.

Arenasamtal

Nu har ett nytt nummer av tidskriften Arena kommit ut och innehåller det rundabordssamtal som jag, Ozan Sunar och Stina Oscarson deltog i kring kulturpolitik och klasskillnader. Här hittar du artikeln. (Om du köper tidningen får du på köpet se de otroligt vackra bilderna på oss tre!) Arena i övrigt avhandlar fackets kris och hur Bushadministrationen förvandlar tortyr från hemlighetsmakeri till öppen politik

Manillamingel

Gårdagkvällens mingeltillställning innebar debut för mig på Bonniers årliga förlagsfest på Nedre Manilla med författare och förlagsfolk vart än man tittade. Det är tydligen svårare att få en inbjudan dit, än att jämföra elleverantörers priser, så jag känner mig hedrad.

Spridda iakttagelser:

- Min ledsagare, Kulturhusets egna Ingemar Fasth, var trots kraftig förkylning en god introduktör i litteraturens parnass - alla ville kindpussas med honom, och vice versa.

- Vinkade till Håkan Hagegård.

- Kramade om den erfarna bloggaren och författaren Denise Rudberg - vi ses alltid i partysammanhang eller på Kampementsbadet.

- Tog i hand med den helt färske bloggaren och kulturredaktionschefen Karin Magnusson.

- Kvällens största spekulationsbuzz: Vem blir ny kulturchef på Svenska Dagbladet?

- Räddades ur snusnöd av författaren Lars Andersson.

- Konstaterade återigen att Sveriges Radios programdirektör Hanna Stjärne verkligen är så trevlig, som jag länge har tyckt.

- Upptäckte att den omtalade kolapajen tog slut, men att vinet räckte.

Ekologisk flermiljonsatsning

Nu är det beslutat! Ärendet tog ungefär 30 sekunder. Kulturnämnden i Stockholms stadshus godkände Kulturhusets förslag att bygga en kombination av "ekologiskt showroom" och Stockholms bästa café. Vi har hållt på att arbeta fram förslaget, som är en flermiljonsatsning, hela våren, och förhoppningsvis kan det stå klart om exakt ett år. Jag hoppas att "ekocaféet" blir den självklara arenan för miljö- och energifrågor.

"Ekocaféet", som jag kallar det för än så länge, kommer vara i vår bästa lokal, den som Serieteket (bilden) håller till i idag, alltså bredvid Lava och fontänen vid Sergels torg, på väg till Gallerian. Tiotusentals personer passerar där varje dag och vi hoppas att vi ska kunna bygga ett sådant inspirerande rum och fylla med så intressant innehåll i form av debatter, utställningar, odlartips, provsmakningar - allt på temat ekologi och miljö, att alla förbipasserande lockas in. Serieteket kommer att flytta upp till Läsesalongen och omges av film och musik, vilket känns väldigt naturligt, tycker jag.

Nu hinner jag inte blogga mer om det här - det är dags att börja lägga in en högre växel, så att vi verkligen har ett "ekocafée" att inviga om ett år!

Fanfar för felfri Fleming

Hon gör entré i guldgul galaklänning, gnistrande juveler och stort hår. Renée Fleming är Den Stora Internationella Operasopranstjärnan. Ikväll framträdde hon på Konserthuset i samband med Polarprisutdelningen. Jag har faktiskt aldrig varit så överförtjust i henne. Hon är liksom för ... felfri. Allt hon alltid gör är alltid helt perfekt. Men ikväll fick vi en maximerad konsertupplevelse, det är bara att erkänna.

Hon sjöng bara tre nummer, bland annat både Videvisan och Desdemonas gripande Ave Maria ur Verdis "Otello" och så Tatjanas febrigt kärlekslängtande brevaria ur Tjajkovskijs "Eugen Onegin". Och det var bara att buga sig, eller rättare sagt, ställa sig upp och applådera. Fleming var verkligen enastående proffsigt bra, precis som man vill ha sin operadiva. Och så fick vi ju återse Alan Gilbert, den så omtyckte dirigenten.

En randanmärkning: Den nya textmaskinen är säkert bra - allt för att öka publikens upplevelse är ju toppen. Men det blev väldigt märkligt när Flemings sångnummer presenterades med titel på textmaskinen, medans verktitlarna på Filharmonikernas instrumentala nummer lyste med sin frånvaro. Precis som om orkesternumren bara var pausmusik mellan divans sångnummer. Konsekvens efterlyses!

Marulk - ett big no-no

Att kultur bidrar till en bättre värld, vet ju alla. På Berwaldhallen igår kväll fick jag i min hand en fiffig fiskguide i fickformat. Utgivare är Världsnaturfonden, WWF. Vilken fisk får jag egentligen äta, utan att världen går under tidigare än nödvändigt, är ju en vanlig fråga vid Ica-besöket. Och jag som har erbarmligt dåligt minne kan nu elegant ta upp den lilla fiskguiden ur plånboken. Vildfångad lax, marulk (tyvärr...), rödspätta, rödtunga, torsk och ål är verboten. Aborre (bilden), gädda och vildfångad och odlad fisk som är miljömärkt kan man däremot gå loss på. Här kan du ladda ner hela fiskguiden.

Grabbig festivalopera

Stockholms festivalfrossa är inte riktigt över än. Just nu pågår Östersjöfestivalen för full hals - utan parader på stan eller öltält. Jag tycker att det är en av de absoluta höjdpunkterna, och ett otroligt tillfälle att få höra internationella orkestrar och uppleva världsdirigenter på hemmaplan. Igår bevistade vi Berwaldhallen och ett halvsceniskt uppförande av Janaceks opera "Döda huset", som mig veterligt aldrig har givits i Stockholm tidigare. Handlingen utspelas i ett sibiriskt fångläger. Finska Radions symfoniorkester framträdde under Esa-Pekka Salonens (bilden) ledning. Och så en helmanlig (!) solistensemble och herrkör. Janacek har aldrig varit en av mina stora favoriter, hans musik är lite för ogreppbar för mig. Trots textmaskin och bildspel, så blev operahandlingen inte helt glasklar... Förvirringen blev inte mindre av att sångarna gjorde flera roller var.

Musiksverige var förstås på plats. Skymtade i vimlet en sommarfräsch tillträdande operachef, Birgitta Svendén, och hann prata med Folkoperans nye och synnerligen trevliga musikaliska ledare Joakim Unander, som berättade att han var nygift och gav lite insideinformation om repetitionsarbetet för "Glada änkan". Pausen tillbringades i sällskap med de alltid så charmanta Svenska Dagbladets musikredaktör Bo Löfvendahl och Benny Marcel från Kulturrådet.

Ett eget Legoland

Vi har fått en ny attraktion på Kulturhuset. Den invigdes lite tidigare i veckan, men jag har prioriterat jobb och inte bloggeri, så först nu kan jag berätta att vi har fått ett eget Legoland. Det är utställningen "Stockholm bygger", som är en jättemodell - 44 kvadratmeter stor - över vår stad, både hur den ser ut idag och vad som väntas framöver.

För en gångs skull (?) intygade både finansborgarrådet Sten Nordin (m) och oppositionsborgarrådet Carin Jämtin (s) vid ingvigningen att de var helt överens om att staden ska växa och gro. Dessutom var de båda barnsligt förtjusta i modellbyggen. Det verkar det också vara fler som är. Varenda dag när jag passerat förbi "Stockholm bygger" så står det mängder av människor och tittar ut över ministaden.

Förutom att modellen verkar locka väldigt många besökare till oss, så är jag också glad att vi har fått användning för ett utrymme, som har sett väldigt dött och övergivit ut tidigare. Du hittar den måndag till söndag vid den stora huvudentrén på plan noll, som vi kallar det, mitt emot Stadsteaterns biljettkassa.

Svan på menyn

Att miljömedvetandet sprider sig som kirskål i gräsmattan står helt klart. Kulturhusets miljöarbete är ju ett föredöme, förstås. Nu är även vår och Stadsteaterns restaurang, Teaterbaren på våning 2, ännu bättre. Som första innerstadsrestaurang har Teaterbaren nämligen blivit Svanenmärkt! Det finns nu sjutton restauranger i Sverige med Svanenmärkta, och Teaterbaren är en av de största.

Svanenmärkningen innebär bland annat att:
- en viss andel av våra råvaror är ekologiska och att man har en rättvisemärkt produkt på menyn (i Teaterbarens fall är det kaffe)
- man arbetar med godkända produkter inom städ, disk samt engångsmaterial
- man mäter åtgång av energi och vatten och arbetar med att minska denna förbrukning
- man sopsorterar i minst 5 fraktioner och komposterar dessutom matavfallet
- man arbetar aktivt med mål och planer för fortsatt miljöarbete.

Kärleksjakt med sång och dans

I morgon kväll har jag fått äran att vara Hedersgäst på Cinemateket, där jag hängde var och varannan kväll som yngling. Jag har fått välja en film och jag visste på en gång att jag ville ta en musikfilm. Jag hade en lista på kanske tio stora favoriter och det blev till slut "Sweet Charity", Bob Fosses filmregidebut, med den enastående Shirley MacLaine, som gestaltar Charity Hope Valentine, en obotlig optimist på jakt efter kärlek.

Tekniknytt

Mannen på bilden har all anledning att vara glad. Liksom jag. Han heter Jan Ljungwaldh, och han har nu tackat ja till att bli Teknisk chef på Kulturhuset. Märkligt nog har vi inte haft en sådan tidigare. Men vi har nu gjort en omorganisation. Och det känns väldigt tryggt med Janne, han har nämligen sprungit runt här i korridorerna sedan mitten på 80-talet, så vi vet minsann hur förträfflig och flitig han är. I och med detta så förbättras också jämställdhetssiffrorna i Kulturhusets ledningsgrupp. Nu är vi 2 män och 6 kvinnor.

Lindansare och massmördare

Är precis nu på väg tillbaka till kungliga huvudstaden efter ett dygn i Göteborg. Solen skiner, kan jag meddela. Om det inte vore för att mina tågmedresenärer är i upprorstillstånd över att det inte finns plats till alla som har köpt biljetter, vore allt frid och fröjd. Jag sitter dock säkert.

Är extremt nöjd med mitt teaterfrosserimarathon igår på Dans- och teaterfestivalen. Såg tre, väldigt olika och väldigt bra, föreställningar. Tack vare Taxi Göteborg hann jag i tid kors och tvärs genom staden: Röda sten, Backateatern och Folkteatern.

Les Colporteurs lindansarshow var väldigt vacker, dramatisk och humorfylld - och visade att en lindansare inte bara kan ha mjuka skor eller vara barfota, utan också ha tåspetsskor och högklackat. Grymt imponerade, och väldigt bra livemusik till.

"Airport kids" (bilden) var en märklig dokumentärteaterupplevelse. Åtta barn, eller "globala nomader", mellan 7 och 12 år, berättade om sin tillvaro som barn till jetsetföräldrar som jobbar på Philip Morris, Tetra Pak eller något annat multionationellt företag. Barnen har kreditkort, pratar minst tre språk, går på internatskola och får ständigt vara beredda att åka vidare i världen. Klar publikfavorit, med stående ovationer!

Och så "Jerk" då. Vad ska man säga. Någon mer obehaglig, obegriplig och stark historia har jag inte sett på en teaterscen. Skådespelaren Jonathan Capdevielle gestaltade med hjälp av några handdockor de fasansfulla sexualrituella morden, som några tonårskillar utförde på ett tjugotal unga pojkar. Rysligt bra. (Jonathan lär också natten innan ha hyllat Madonna på hennes femtioårsdag med en hejdundrande nattshow på Röhsska museet. Det hade man velat se.)

Efter "Jerk" tumlade jag matt hem, mätt och belåten, till hotellet. Som jag måste tipsa om. Avalon heter det, är ganska nyöppnat, ligger väldigt centralt och är supersnyggt. Fyllt med konstverk, designmöbler, tjocka mattor, sköna badrockar och tv i hissen!

Världen är just nu i Göteborg

Sitter och ser ut genom ett tågfönster och ser ett grått och regnigt Sverige - perfekt söndagsstämning, med andra ord! Är på väg till Göteborg och ett besök på Dans- och teaterfestivalen. Den inträffar andra hälften av augusti varje år. Ett besök där är bästa sättet att hålla sig a jour med delar av scenkonsten i världen, utan att behöva kosta på sig en utlandsresa. Kan tyvärr bara vara där ett dygn nu, men hinner ändå med tre gästspel: "Le fil sous la neige" med Les Colporteurs från Frankrike, "Airport kids" av Lola Aria och Stefan Kaegi från Argentina/Schweiz och Tyskland och "Jerk" av Gisèle Vienne från Frankrike.

Har höga förväntningar på "Jerk" (bilden ovan). Föreställningen bygger på den obehagligt dissikerande amerikanske författaren Dennis Coopers roman, som handlar om en verklig händelse i Texas på 70-talet då seriemördaren Dean Coril dödade fler än tjugo unga pojkar med hjälp av två tonårskillar.

En auktionsjunkies bekännelse

Hösten är min vår, ty då öppnas teatern igen, säger Officern i Strindbergs Ett drömspel. Jag säger: Hösten är min vår, ty då öppnas auktionshusen. Är man svårbotad auktionsjunkie så får man under sommaren hålla till godo med loppisar på landet. Men i augusti öppnar Auktionsverkets stadsauktion, Auktionskompaniet och Metropol upp sina dörrar igen och helgvandringen är räddad.

Postpridedepression?

Känner du ångest över att Pride är slut för det här året? Hav tröst. Vi öppnade en utställning under Prideveckan, som jag absolut vill tipsa om: "State of mind". Den står kvar hos oss ytterligare i drygt en vecka, så du har forfarande chans att se den. Det är konstnärsduon Annica Karlsson Rixon och Anna Viola Hallberg, som har gjort flera resor till Sankt Petersburg och följt 38 personer, framförallt lesbiska. Förutom att se foton, får man höra om deras vardag, livssituation och syn på samhället och livet via videomonitorer. Man blir väldigt engagerad av att höra om deras vardag och livsvillkor - fyllt av gupp på vägen, men också mycket gläldje. Platsen är Galleri K1, ingång via Plattan och entrén är noll kronor, se här. Utställningen ska sen vidare till Göteborgs Konstmuseum i slutet av september, och även visas i Sankt Petersburg.

Ett Ricare Kulturhuset

Nu har vi blivit ännu rikare, eller rättare sagt Ricare, på Kulturhuset. Vi har nämligen fått nya vänner i form av den stora hotellkedjan Rica, som går in som ny sponsor till hela huset!! Rica kommer att se till att alla de internationella musiker, dansare, skådespelare, regissörer, konstnärer och författare som gästar Kulturhuset kommer att kunna sova gott om nätterna.

Förutom att Rica förstås har fantastiskt vackra och många hotell, så är de redan stora kulturvänner sedan tidigare. Både Stockholms Kulturfestival och Pridefestivalen sponsras av dom, men som jag sa till dom vid införsäljningsögonblicket; i och med samarbetet med Kulturhuset får ni evenemang 365 dagar om året. Ovan ser ni ett av de tjusiga hotellen, det på Lilla Nygatan i Gamla stan och med glädje länkar jag vidar till Ricas hemsida här, så kan du spana in alla deras hotell.

För några månader sedan slöt vi ju även samarbetsavtal med Polarn o Pyret för vår barnverksamhet Rum för Barn. Jag hoppas snart kunna rapportera om ytterligare kloka, framsynta näringslivsföreträdare som vill hjälpa till att sprida kulturglädje.

Kort snabbsnack

Avslutade mastig arbetsdag med att gå på höstens första Pecha Kucha - betyder ungefär snabbsnack på japanska. Hela idén, som nu finns i 130 städer runt om i världen, går ut på att någon arkitekt, designer eller allmänt intressant kulturperson gör en presentation av sig själv eller något intressant ämne. Men - man måste prata max 20 sekunder till 20 bilder. Så ingen får hålla på längre än 6 minuter och 40 sekunder. Det är en superbra form för att få en snabb introduktion, tycker jag. Just ikväll var det på engelska och med stor tonvikt på mode, eftersom Stockholm nu är fylld med Fashion Week-personer från när och fjärran.

Yongyan Liu Hähnel är varumärkeskonsult från Shanghai och väldigt verksam med att föra ut svensk design i Kina. Hon konstaterade att i Kina tänker många modeintresserade "less is not more, more is better" till skillnad mot många svenskars inställning att "less is more". Och att de kinesiska männen ligger långt efter kvinnornas modemedvetenhet. Lars Lallerstedt, industridesignern och tidigare Konstfack-rektorn, fick dra en snabbresumé av sin digra opuslista. Coolast var att återse hans mobiltelefonskapelse från tidigt 80-tal, som vägde över 7 kilo.

Hoppas bara att arrangörschefen Eva Kumlin på Svensk Form har överseende att jag smet hem på trötta fötter i pausen ... Missade därför intressanta unga, libanesiska modedesignern Rita Saardis presentation, men pryder bloggen med ett av hennes plagg istället!

Veckans idolbild

David Wiberg föräras en idolbild på bloggen här, efter att jag just har kommit hem från kvällens nypremiär på Kilen av "Svart tulpan". David gör rollen som Linnea, 16, snart 17 - otroligt väl fångat, i mina 42 åriga ögon och öron. Föreställningen är redan sönderhyllad av recensenterna, läs mer här och missa inte chansen!

En definitionsfråga

Under sommaren har jag med flera personer diskuterat ett för mig kärt ämne, som handlar om definition av kultur. Finns det "finkultur" (hemska tanke)? I så fall måste det väl finnas "fulkultur" (lika hemska tanke)? Är inte Sture Linners författarskap eller Nathalie Djurbergs konstnärskap "underhållning", för de som gillar deras arbeten? Vad är "smalt" och vad är "brett"? Idag skriver Dagens Nyheter att Svenska Dagbladets debattredaktör Steve Sam-Sandberg slutar för att han är rädd för att den "kvalificerade kulturjournalistiken är hotad". Finns det "okvalificerad kulturjournalistik", då undrar jag?

Festivalfest

Just när vi har hämtat oss från Pridehouse-anstormningen för någon vecka sedan, så drar det igång idag i full speed med Ung08-festival, Stockholms Kulturfestival och dessutom vernissage på en ny utställning, "Beeing mammy" på plan 4 hos oss (se det snygga reportaget i dagens SvD.)

Kulturfestivalen började med poetisk cirkussåpa på Kulturhusets fasad inför jättepublik och stor premiärmingelfest på KulturhusTaket för mängder av kindpussande och vindrickande kultur-, näringsliv- och politikerfolk.

Festivalprogrammet är ju så digert, så potentiella kulturupplevelser saknas det inte runt om i stan. En av de omistliga höjdpunkterna är redan i morgon onsdag klockan 12 då eder käre Kulturhuschef erbjuder visning av (delar av) våra tio tusen kvadratmeter, se här.

Ute eller inne?

Jag vet inte hur jag ska tolka min placering på kulturelittopplistan. Jag har fått en inbjudan till förlagsvärldens mest oåtkomliga partaj, Bonniers årliga tillställning på Nedre Manilla. Men jag får inte komma på Bok- & Biblioteksmässans stora mottagning. Så jag är väl både inne och lite ute, antar jag.

Jakten har börjat

Idag börjar vi intervjua några av de utvalda kandidaterna till arrangemangschefsjobbet. Många känner sig kallade, få är utvalda och jag hoppas verkligen att vi hittar rätt person. Arrangemangschefen kommer att basa över alla de producenter inom scenkonst, musik, film och litteratur som förlägger evenemang på Kilen, Hörsalen, KulturhusTaket och flera andra scener. Den ska dra in publik och pengar och göra väldigt bra kulturevenemang. Om en halvtimme börjar första grillningen!!

Historisk toalett

Ovanstående bild är de facto historisk. När världsstjärnor har uppträtt på vår största scen, Hörsalen, och känt ett behov av ett toalettbesök eller en dusch har de varit tvungna att leta sig till andra våningar i Kulturhuset via trappor och hissar. Nu, i denna stund, har vi åtgärdat arkitektgeniet Peter Celsings förbiseende när det gäller faciliteterna i logen i Hörsalen och byggt en toalett och dusch. Det tog trettiofyra år. Så när Alan Gore, Jane Fonda, Jamie Oliver, Leif GW Persson, Åsne Seierstad, mongoliska strupsångare och flamencodrottningar kommer på återbesök till Hörsalen, så kommer de att bli mer än nöjda.

Designgalleriöppning

Så här glad ser en trendentreprenör, tillika god vän, som just har öppnat en helt ny verksamhet. Stefan Nilsson heter mannen och han och hans kollegor står bakom Designgalleriet. Vi var på smygöppningen ikväll. Er egen galareporter kan rapportera att i vimlet syntes designgurus som Margareta van den Bosch från H&M, Staffan Bengtsson från tidskriften Form och glasformgivare Erika Lagerbielke. Stefan gör rätt som ser så nöjd ut. Inte bara för att det kom så fina premiärgäster, utan också för att det är en urläcker lokal på Odengatan 21, som kommer att fyllas av design på längden och tvären. Spana in hela höstens program här. Först ut är modeskaparen Bea Szenfeld, som visar baddräkts-haut couture från och med den 14 augusti.

Lovordat tänkar- och skrivarställe

Undrar du vad du kan göra i Kulturhuset? Kolla här, det är en väldigt bra beskrivning av Möjligheternas hus. Välkommen hit igen, igen och igen, blogg-Sama!

Bästa filmen just nu?

Biobesök är ju en utmärkt sysselsättning när som helst på året. Regniga måndagar som idag, eller varför inte stekheta sommarkvällar, när man är mätt på sol och umgänge! Själv såg jag möjligtvis årets bästa film just en stekhet julikväll. Och då menar jag inte "Mamma mia", "Sex and the city" eller "Batman" - har nämligen inte sett någon av dom än. Däremot menar jag "La Zona"!

"La Zona" utspelas mitt i Mexico city, i ett "gated community", där välbärgade människor lever i trygg förvissning om att den yttre verkligheten stängs ute. Tills en dag, när ett gäng ungdomsbrottslingar lyckas ta sig över muren. Mer spännande action och intressanta personskildringar får man leta efter. Läs DN:s recension här.

Svenska Dagbladet skriver idag om verklighetens "gated community", i Guatemala city, där medborgargarden tar lagen i egna händer med lynchningar och steningar som följd. Kolla här.

Besökarrekord

Kulturhuset och Stadsteatern har ju varit PrideHouse hela veckan och huserat en himla massa seminarier, utställningar, workshops, konserter, teaterföreställningar med mera, med mera från gatuplan till tak. Nu börjar vi förstå vilken succé det har varit, besöksstatistiken börjar nämligen komma.

Och det visar sig att vi har haft mer än 10.000 besökare per dag!! Det är inte det vanliga i Kulturhuset varma julidagar annars... Det har varit fantastiskt roligt att möta alla stolta han, hon, hen, transor, dragkings och massa andra när jag har åkt rulltrapporna genom huset. Vilket föranleder mig att fundera på om vi kanske måste se över våra symboler på toalettdörrarna framöver - det känns helt plötsligt föråldrat med en mans- respektive kvinnosymbol...

Hedwigs himmel och helvete

Var i går kväll på en av de mest omskrivna teater- och Pridehändelserna: rockmusikalen "Hedwig and the angry inch", som hade premiär på Stadsteatern i Farnaz Arbabis regi. Och man bjöds på fullt ös-tempo, i kombination med väldigt ömtåliga och känsliga ögonblick, där man får följa hur Hans från östberlin blir Hedwig i USA. Mycket tack vare Johannes Bah Kuhnke i titelrollen, fungerade föreställningen jättebra. Bah Kuhnke var varken man eller kvinna, han var ... Hedwig, helt enkelt. Extremt imponerande energisk och fin. Måste också nämna Iris Esell, som hade gårdagkvällens showstoppernummer med en riktig powerballad.

Direkt efter de stående ovationerna, tog jag hissen upp till Kulturhustaket där jag hamnade i ny applådstorm och helt andra tongångar. Jag hann höra de sista låtarna med Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio - och wow, vilket gäng! Det var smått magiskt att stå mitt uppe nära himlen, mitt i city och höra dessa musikanter. Och Ramsby sjunger så sagolikt enkelt, så man blir alldeles varm om hjärtat.

Kultursamtal

Hela eftermiddagen har ägnats åt rundabordssamtal. Det var jag, Re:Orients grundare Ozan Sunar och Orionteaterns konstnärliga ledare Stina Oscarson som diskuterade. Resultatet blir en artikel i tidskriften Arena i slutet av augusti. Ämnena rörde sig om kulturens roll, Stockholm som segregerad stad, politikens uppgift och mycket annat. Vi hade ett jättebra samtal, känns det som, och vi var både eniga och helt ickeöverens om saker och ting. Hoppas det blir läsvärt. Nu om en timme ska jag hålla tal till det unga folket i samband med Pride Ung!

Aktuell rapport

Sommardagarna ägnades väldigt mycket åt läsning. Slukade Mikael Timms sexhundrasidiga rafflande Ingmar Bergmanbiografi, flera av Jo Nesbös deckare (skriver inte han fantastiskt spännande?!), men sommarens läsupplevelse alla kategorier var ett fynd á 2 kronor på den lokala Röda Korset-loppisen: Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" från 1970. Har alltid hört talas om den, men aldrig läst den. Hon var städerska som arbetade på natten, ensamstående med fem barn, bodde i Karlskoga och skrev om sin vardag och om världen.

Några citat:

"Några ungdomar i Gbg har ordnat en utställning som heter ´Än sen då´. Där påvisas förhållandena mellan U-land och R-land. Om U-länderna skulle få samma standard som vi, skulle inte jordens tillgångar räckar mer än ett år. Varför talas det inte mer om detta? Varför gör inte pressen mer? De kunde ta en av de många sportsidorna t.ex. och skriva om detta. Det är tack vare ungdomen som något blir sagt."

"Min Mexiko-propaganda går dåligt. Jag har flygblad med i min väska men hinner inte komma in på några samtal med någon. Alla jag talar med har bråttom utom när det gäller BINGO. Då tar de raketen i ändan och sitter tålmodigt timme efter timme stilla. När man frågar nån om man får lämna litet läsbart svarar de flesta: ´Jag hinner inte läsa tidningen en gång´. Jag måtte väl träffa en viss sorts människor, ty det måste väl finnas några som är intresserade av något annat än sig själv och Sten-Ingvar."

Maja Ekelöf är fantastiskt personlig, öppenhjärtig och stenhård. Vilken bloggare hon skulle vara om hon levde idag!

Tjoho!

Äntligen tillbaka på jobbet! Som ni förstår av den totala bloggtystnaden här under sommaren, så har jag haft det fantastiskt bra i all min ledighet. Åter i stenöken kan jag konstatera att Kulturhuset står kvar, mängden post i mitt fack var inte helt överväldigande och folk verkar ha tagit det någorlunda lugnt på mejlfronten. Känns bra att vara tillbaka, inte minst för att det alltid är någorlunda lugnt den första tiden, innan alla har jobbstressat upp sig ordentligt. Nu ska jag gå iväg på invigningen av PrideHouse, som äger rum om nån timme. Och det är en av mina favvoförfattare, Birgitta Stenberg, som ska hålla i den!