Dags för bankett

Om en stund väntar transport till bankett och prisutdelning. Perfekt sysselsättning en söndagkväll. Jag ingår i en jury som har utsett "en av landets mest lovande unga scenkonstnärer". Priset heter "Såstaholms pris till Höstsols minne" och är faktiskt det största scenkonstpriset i Sverige - 50.000 skattefria kronor erhåller man. Priset är sprillans nytt och delas ut för första gången. Övriga jurymedlemmar är Teaterförbundets ordförande Anna Carlson, DN:s teaterkritiker Leif Zern och dansproducenten Birgitta Ström. Läs mer om priset här. Jag är helt övertygad om att alla bloggläsare kommer bli nöjda med vårt val av pristagare... Namnet kan jag avslöja senare i kväll eller i morgon bitti.

Men först alltså, bankett! Den äger förstås rum på det trevliga Såstaholm Hotell & Konferens (bilden), utanför Täby, som var platsen för det ursprungliga Höstsol, ett hem för pensionerade skådespelare, sångare och dansare.

Nan kom, såg och var nöjd

I går kväll höll vi andan in i det sista. Skulle hon komma eller inte. Men till slut kom Nan Goldin, långt efter utsatt tid visserligen. Hon kom direkt från Tokyo, via Paris. Nan Goldin är i Stockholm med anledning av att vi öpnnar en stor utställning, med över hundra verk av henne i Galleri 3 på Kulturhuset. Och när hon väl kom, vad skulle hon säga? Hon kan nämligen ha ett ombytligt humör... Hon gick runt, och jag följde nervöst efter. Men hon var mer än nöjd med hur vi presenterade fotonen. Puh.
På fotot ser ni henne själv, omgiven av hennes assistent, svenskamerikanen Sven och Amanda (mer om henne nedan).

Här ser ni två Amanda med ett gäng års mellanrum. Vi hade bett Amanda Ooms inviga utställningen, eftersom hon inte bara är en nära vän till Nan sedan tjugo år, utan också är en av de som Nan har fotograferat. Amanda höll ett fantastiskt fint tal om hur det är att vara objekt framför en kamera. Jag har alltid tyckt att hon är en väldigt spännande artist, och igår passade vi på att koka ihop en idé, som vi hoppas kunna realisera framöver...

Dagens Dagens Nyheter - från 1908?

Morgonkaffet hamnade definitivt i fel strupe när jag kom till sidan 11 i genombläddringen av Dagens Nyheter. Tidningen väljer att rubriksätta nyheten om att man rekryterat Heidi Avellan med orden: "Kvinna ny politisk redaktör på DN". Även Gud läser DN, Thorbjörn Larsson, och hon kommer bli skitförbannad. Heidi, nu har du ett bra första ämne att skriva om! På nätupplagan har man tydligare inte varit lika drogad, så här står det där.

Verkligheten i närbild

Var i går kväll på maratonvisning på Filmhuset. Då visades 14 nygjorda svenska dokumentärfilmer á 14 minuter i serien "Folk i bild 2008". Filminstutet och Sveriges Television, som ska visa filmerna på tv i höst, ligger bakom. Alla filmer kommer att visas på Kulturhusets egen Klarabiograf den 17 september, se här. Eftersom jag börja känna av förkylningsbaciller var jag inte ståndaktig nog att se alla igår, men de jag såg var fascinerande. Det finns ju som bekant inget som slår verkligheten.

En vackrare beskrivning av vänskap än Åsa Blancks och Johan Palmgrens "Anders & Harri" har jag svårt att tänka mig. Och en mer positiv person än Setareh, 72 år, i Nahid Perssons "Det blå hjärtat" har jag aldrig mött. Hon kom till Sverige för 21 år sen, letar på Youtube efter iranska gamla sångstjärnor och säger: "Mitt liv har varit en berg- och dalbana, men dalarna hoppar jag över".

Märkligaste person och filmuttryck möttes i "Porträtt av en motvillig herre" av Gustav Danielsson. Där får man träffa Eugen, en äldre Östermalmsherre, som (eventuellt) har varit framstående kemist, yrkessoldat och skådespelare i sitt liv - "allt utom svajmastartist", som han själv säger. Ryktena om att han skulle ha varit soldat i Hitlerjugend och tillverkat eget amfetamin, bekräftar han inte. Eugens persona ihop med de fräckt, förvrängda kulissartade miljön i filmen gav mersmak.

Mest gripande person, som jag kommer bära med mig länge, är Jonatan, 15 år. Miljöerna i filmen är min vardag. Jonatan filmas vid Plattan och precis vid den ingång, som jag går in till Kulturhuset varje morgon. Men Jonatans liv skiljer sig från mitt. Han blev påkörd som barn av en buss. Nu lever han sitt tonårsliv i utanförskap på Plattan. Där finns hans enda vänner. Men inte ens dom får han riktigt hänga med. När hans svenskalärare ber honom välja ut några dikter så väljer han texter om hat och sorg för att "jag hatar mig, jag hatar världen". Filmen om Jonatan heter "Jag förstår inte" (bilden ovan) och är gjord av Babak Najafi.

I love Europe - maybe

Vi har knådat, våndats, svettats och vänt ut och in på oss själva, men nu har vi äntligen fått iväg en megaomfattande ansökan om ett härligt bidrag från EU. Ingen kulturinstitution som jag tidigare har jobbat på har haft ork, kraft och muskler för att klara av att fylla i de mångra blanketterna som våra europeiska unionsvänner i Bryssel vill ha. Men nu har vi gjort ett försök - minst fem personer från Kulturhuset har varit inblandade, så går det inte nu, så vet jag inte hur man ska få till det... Vi har också fyllt ansökan med stämplar, för det har vi förstått går hem. Vi har världens bästa idé, som jag återkommer till ifall massa sköna euro trillar in här framöver.

Nan Goldin talar

I månader, veckor och dagar har vi hållt på att ladda inför höstens konsthändelse i Stockholm: Nan Goldins utställning, som öppnar i Galleri 3 i helgen. Här kan du läsa mer om själva utställningen. Men jag ville redan nu tipsa om att vi har ett nyinsatt samtal på söndag klockan 15 på Kilen då man får höra Nan Goldin herself samtala med Gunilla Knape från Hasselblad Center. Be there, or be square, säger jag.

Du är inte inbjuden

Nu på morgonen samlas alla hundra Kulturhusarbetare för den stora Höstsamlingen. Meningen är att producenter och verksamhetsansvariga berättar om just deras aktuella evenemang nu under hösten, så att alla i huset ska känna till vad som händer och förhoppningsvis tycka att de arbetar i en väldigt spännande verksamhet.

Interninformation är ju a och o, men nästa gång vi gör det, då vårprogrammet ska presenteras, vill jag att vi även bjuder in omvärlden - det är ju faktiskt för er där ute som vi är till för.

Bosse mot väggen

Så här andra dagen i Kulturhusets nya liv med den nyutnämnda (läs text och se idolbild här) arrangemangschefen Bosse Persson tar jag på mig hatten som knattereporter och ställer honom mot väggen. Jag inleder med en klassisk tv-sport-fråga:

Hur känns det på nya jobbet?
- Otroligt kul och inspirerande. Hur många möjligheter som helst. Jag är jättetaggad!

Att du har lång erfarenhet av ett otal musikevenemang är solklart. Kan du berätta om ett par av dom som var dina riktiga hjärtebarn?
- Klubb SEKT som jag var med om att starta på Nalen för många år sedan, där nutida konstmusik, film, performace och udda DJ:ande blandades i härlig mix. Där vädrades ofta kombinationer för första gången. Några kinapuffar som sprängde salladshuvuden, live-rensning av en mycket stor fisk, ett stycke för fem symaskiner och mycket mer. Smalt men roligt och utvecklande för livescenen. (SEKT har sedan fortsatt att existera bl.a. på Kulturhuset).
- Ted Gärdestad-galorna där vi för att kunna dela ut ett årligt stipendium samlade ett dreamteam av musiker och artister kring Teds musik. Fantastisk musik framförd på absolut högsta nivå.

Du är trombonist i botten och har spelat i ett otal orkestrar och olika sammanhang. Vad är dina roligaste musikerminnen?
- I början av 80-talet spelade jag i Gröna Lunds husband. Första dagen på jobbet kom Larry Hagman (JR Ewing) på besök och skulle kröna miss Sverige. Han var stor i Sverige på den tiden. Säkert 12 000 personer i publiken vid stora scenen och vi skulle spela Dallas-låten. Det visade sin att melodin låg i min trombonestämma och jag var den enda i världen som aldrig hört den
förut. Ingen repetition hanns med. Ganska nervigt men det visade sig att det var många som kände igen vilken låt vi spelade trots allt.
- Min mässingssextett Sextetten Omeletten fick en påringning för många år sedan av storbandsledaren Leif Kronlund där han frågade om vi kunde spela "Ja må han leva" klockan 7 på morgonen. Inga problem. Väl framme visade det sig att det var cirkusdirektören Francois Bronetts fru som skulle överraskas och vi trängde oss smygande in sex mässingsblåsare och trumset i hennes sovrum och väckte henne med buller och brak. Sedan åt vi tårta och hade en riktigt trevlig stund innan nästa jobb startade. Ett annorlunda gerillagig.
- På en turné med en stor orkester spelade vi "The final countdown" på världsutställningen i Sevilla i Spanien, och hela folkhavet sjöng med. Alla älskade den låten i hela Europa. Det var en stor upplevelse.

När du är helt ensam, vad lyssnar du på för musik då?
-Metallica (starkt), Beethovens violinkonsert (också ganska starkt), Miles Davis och Monica Zetterlund.

Om jag skulle fråga dina barn hur skulle dom beskriva dig som person?
- Lekfull och ganska pinsam.

Vilken personlighet har Kulturhuset, tycker du?
- Öppen, vänlig och vidsynt. Hoppas också temperamentsfull.

Varje gång jag har ringt dig i samband med rekryteringen, så har du alltid hållt på att bygga om något hemma. Är det din hemliga hobby?
- Jag har just byggt om mitt badrum hemma själv. Det roar mig att skapa med händerna. Det tog ett och ett halvt år - så någon expert kan jag inte säga att jag är, men nu är det äntligen klart och jag och min fru är vänner igen.

Räknat på kronan

Idag hade vi i kulturförvaltningens ledningsgrupp vårt sedvanliga varannantisdagsmöte. En av de mest ögonbrynshöjande frågorna i dag var det nya direktivet från Stadshuset gällande kontanthantering inom stadens verksamheter. Om man har en dagskassa (till exempel om man säljer biljetter eller böcker), så får man bara förvara max tio - jag upprepar, tio - mynt i en servicebox. Vid fler än tio mynt så måste man använda sig av värdetransport... Som Kulturhuschef får jag lära mig så mycket nytt varje dag.

10.000 kvadratmeter på en timme

Ett av mina första sommarjobb var som guide på Drottningholmsteatern tidigt 80-tal. Nu plockar jag fram guiderösten ånyo och visar (nästan) hela Kulturhuset på en timme. Guidningen äger rum på torsdag klockan 17 - lämplig after work-aktivitet, med andra ord. Visningen är gratis, men du måste ha en biljett. Läs mer här.

Rätt Persson

Nu är jakten över. Efter att ha lusläst sjuttio högintressanta ansökningar, intervjuat ett antal av dom, grillat några av dom, så har vi valt en person. Eller rättare sagt en Persson. Bosse Persson har fått jobbet som arrangemangschef. Och han kan börja redan på måndag, visserligen bara på halvtid ett tag framöver, men vi är så glada att få börja ha honom hos oss redan nu. Nu ska vi skruva ihop hans skrivbord och städa upp, så han känner sig välkommen. Läs mer om Bosse i pressmeddelandet här nedan.

Kulturhuset har rekryterat en av de mest erfarna musikpersonerna i Sverige, Bosse Persson, som ny arrangemangschef. Han är nu VD för Stockholm Jazzfestival.

Bosse Persson blir närmaste chef för Kulturhusets producenter inom musik, scenkonst, film, debatt och litteratur på scenerna Kilen, Hörsalen, World News Café, Klarabiografen och KulturhusTaket.

- Jag är väldigt glad för att vi får denna toppkraft med mångårig erfarenhet till oss. I hans uppdrag ligger att fokusera på kreativt nytänkande, publikfrågor och en ökad kommersiell medvetenhet, säger Kulturhuschefen Eric Sjöström.

Bosse Persson har de senaste fyra åren arbetat som VD för Stockholm Jazzfestival. Han har också varit med och byggt upp Nalens konsert- och evenemangsverksamhet när den nystartade för 10 år sedan, samt producerat evenemang som till exempel Slagverksfestivalen i Göteborg och Swedish Jazz Celebration.

Som projektledare knuten till SAMI i mer än tjugo år har han projektlett Ted Gärdestadgalorna, startat barnkonserter och producerat ca 800 konserter på Nalen i olika genrer: rock, hiphop, världsmusik, folkmusik, jazz, visa, nutida konstmusik med mera.

Kulturhuset agerar som gästspelsscen, samarbetspartner och egenproducerande kulturaktör. Arrangemangsenhetens uppgift är att arrangera intressanta, nyskapande, kraftfulla, intima, provocerande, samtida evenemang för ny, gammal, liten och stor publik på Kulturhusets olika arenor. Dessutom svarar enheten för kommersiella uthyrningar till företag och organisationer.

Bosse Persson tillträder redan den 1 september 2008, och ingår i Kulturhusets ledningsgrupp, direkt underställd Kulturhuschefen Eric Sjöström.

Spanare i etern

Om nån timme kan du höra mig live i etern. Då är jag kultur- och nöjesspanare i Radio Stockholms program Magasinet. Vi är med var fjärde torsdag kl 10-11 på 103,3. Det går också att lyssna i efterhand här.

Arenasamtal

Nu har ett nytt nummer av tidskriften Arena kommit ut och innehåller det rundabordssamtal som jag, Ozan Sunar och Stina Oscarson deltog i kring kulturpolitik och klasskillnader. Här hittar du artikeln. (Om du köper tidningen får du på köpet se de otroligt vackra bilderna på oss tre!) Arena i övrigt avhandlar fackets kris och hur Bushadministrationen förvandlar tortyr från hemlighetsmakeri till öppen politik

Manillamingel

Gårdagkvällens mingeltillställning innebar debut för mig på Bonniers årliga förlagsfest på Nedre Manilla med författare och förlagsfolk vart än man tittade. Det är tydligen svårare att få en inbjudan dit, än att jämföra elleverantörers priser, så jag känner mig hedrad.

Spridda iakttagelser:

- Min ledsagare, Kulturhusets egna Ingemar Fasth, var trots kraftig förkylning en god introduktör i litteraturens parnass - alla ville kindpussas med honom, och vice versa.

- Vinkade till Håkan Hagegård.

- Kramade om den erfarna bloggaren och författaren Denise Rudberg - vi ses alltid i partysammanhang eller på Kampementsbadet.

- Tog i hand med den helt färske bloggaren och kulturredaktionschefen Karin Magnusson.

- Kvällens största spekulationsbuzz: Vem blir ny kulturchef på Svenska Dagbladet?

- Räddades ur snusnöd av författaren Lars Andersson.

- Konstaterade återigen att Sveriges Radios programdirektör Hanna Stjärne verkligen är så trevlig, som jag länge har tyckt.

- Upptäckte att den omtalade kolapajen tog slut, men att vinet räckte.

Ekologisk flermiljonsatsning

Nu är det beslutat! Ärendet tog ungefär 30 sekunder. Kulturnämnden i Stockholms stadshus godkände Kulturhusets förslag att bygga en kombination av "ekologiskt showroom" och Stockholms bästa café. Vi har hållt på att arbeta fram förslaget, som är en flermiljonsatsning, hela våren, och förhoppningsvis kan det stå klart om exakt ett år. Jag hoppas att "ekocaféet" blir den självklara arenan för miljö- och energifrågor.

"Ekocaféet", som jag kallar det för än så länge, kommer vara i vår bästa lokal, den som Serieteket (bilden) håller till i idag, alltså bredvid Lava och fontänen vid Sergels torg, på väg till Gallerian. Tiotusentals personer passerar där varje dag och vi hoppas att vi ska kunna bygga ett sådant inspirerande rum och fylla med så intressant innehåll i form av debatter, utställningar, odlartips, provsmakningar - allt på temat ekologi och miljö, att alla förbipasserande lockas in. Serieteket kommer att flytta upp till Läsesalongen och omges av film och musik, vilket känns väldigt naturligt, tycker jag.

Nu hinner jag inte blogga mer om det här - det är dags att börja lägga in en högre växel, så att vi verkligen har ett "ekocafée" att inviga om ett år!

Fanfar för felfri Fleming

Hon gör entré i guldgul galaklänning, gnistrande juveler och stort hår. Renée Fleming är Den Stora Internationella Operasopranstjärnan. Ikväll framträdde hon på Konserthuset i samband med Polarprisutdelningen. Jag har faktiskt aldrig varit så överförtjust i henne. Hon är liksom för ... felfri. Allt hon alltid gör är alltid helt perfekt. Men ikväll fick vi en maximerad konsertupplevelse, det är bara att erkänna.

Hon sjöng bara tre nummer, bland annat både Videvisan och Desdemonas gripande Ave Maria ur Verdis "Otello" och så Tatjanas febrigt kärlekslängtande brevaria ur Tjajkovskijs "Eugen Onegin". Och det var bara att buga sig, eller rättare sagt, ställa sig upp och applådera. Fleming var verkligen enastående proffsigt bra, precis som man vill ha sin operadiva. Och så fick vi ju återse Alan Gilbert, den så omtyckte dirigenten.

En randanmärkning: Den nya textmaskinen är säkert bra - allt för att öka publikens upplevelse är ju toppen. Men det blev väldigt märkligt när Flemings sångnummer presenterades med titel på textmaskinen, medans verktitlarna på Filharmonikernas instrumentala nummer lyste med sin frånvaro. Precis som om orkesternumren bara var pausmusik mellan divans sångnummer. Konsekvens efterlyses!

Marulk - ett big no-no

Att kultur bidrar till en bättre värld, vet ju alla. På Berwaldhallen igår kväll fick jag i min hand en fiffig fiskguide i fickformat. Utgivare är Världsnaturfonden, WWF. Vilken fisk får jag egentligen äta, utan att världen går under tidigare än nödvändigt, är ju en vanlig fråga vid Ica-besöket. Och jag som har erbarmligt dåligt minne kan nu elegant ta upp den lilla fiskguiden ur plånboken. Vildfångad lax, marulk (tyvärr...), rödspätta, rödtunga, torsk och ål är verboten. Aborre (bilden), gädda och vildfångad och odlad fisk som är miljömärkt kan man däremot gå loss på. Här kan du ladda ner hela fiskguiden.

Grabbig festivalopera

Stockholms festivalfrossa är inte riktigt över än. Just nu pågår Östersjöfestivalen för full hals - utan parader på stan eller öltält. Jag tycker att det är en av de absoluta höjdpunkterna, och ett otroligt tillfälle att få höra internationella orkestrar och uppleva världsdirigenter på hemmaplan. Igår bevistade vi Berwaldhallen och ett halvsceniskt uppförande av Janaceks opera "Döda huset", som mig veterligt aldrig har givits i Stockholm tidigare. Handlingen utspelas i ett sibiriskt fångläger. Finska Radions symfoniorkester framträdde under Esa-Pekka Salonens (bilden) ledning. Och så en helmanlig (!) solistensemble och herrkör. Janacek har aldrig varit en av mina stora favoriter, hans musik är lite för ogreppbar för mig. Trots textmaskin och bildspel, så blev operahandlingen inte helt glasklar... Förvirringen blev inte mindre av att sångarna gjorde flera roller var.

Musiksverige var förstås på plats. Skymtade i vimlet en sommarfräsch tillträdande operachef, Birgitta Svendén, och hann prata med Folkoperans nye och synnerligen trevliga musikaliska ledare Joakim Unander, som berättade att han var nygift och gav lite insideinformation om repetitionsarbetet för "Glada änkan". Pausen tillbringades i sällskap med de alltid så charmanta Svenska Dagbladets musikredaktör Bo Löfvendahl och Benny Marcel från Kulturrådet.

Ett eget Legoland

Vi har fått en ny attraktion på Kulturhuset. Den invigdes lite tidigare i veckan, men jag har prioriterat jobb och inte bloggeri, så först nu kan jag berätta att vi har fått ett eget Legoland. Det är utställningen "Stockholm bygger", som är en jättemodell - 44 kvadratmeter stor - över vår stad, både hur den ser ut idag och vad som väntas framöver.

För en gångs skull (?) intygade både finansborgarrådet Sten Nordin (m) och oppositionsborgarrådet Carin Jämtin (s) vid ingvigningen att de var helt överens om att staden ska växa och gro. Dessutom var de båda barnsligt förtjusta i modellbyggen. Det verkar det också vara fler som är. Varenda dag när jag passerat förbi "Stockholm bygger" så står det mängder av människor och tittar ut över ministaden.

Förutom att modellen verkar locka väldigt många besökare till oss, så är jag också glad att vi har fått användning för ett utrymme, som har sett väldigt dött och övergivit ut tidigare. Du hittar den måndag till söndag vid den stora huvudentrén på plan noll, som vi kallar det, mitt emot Stadsteaterns biljettkassa.

Svan på menyn

Att miljömedvetandet sprider sig som kirskål i gräsmattan står helt klart. Kulturhusets miljöarbete är ju ett föredöme, förstås. Nu är även vår och Stadsteaterns restaurang, Teaterbaren på våning 2, ännu bättre. Som första innerstadsrestaurang har Teaterbaren nämligen blivit Svanenmärkt! Det finns nu sjutton restauranger i Sverige med Svanenmärkta, och Teaterbaren är en av de största.

Svanenmärkningen innebär bland annat att:
- en viss andel av våra råvaror är ekologiska och att man har en rättvisemärkt produkt på menyn (i Teaterbarens fall är det kaffe)
- man arbetar med godkända produkter inom städ, disk samt engångsmaterial
- man mäter åtgång av energi och vatten och arbetar med att minska denna förbrukning
- man sopsorterar i minst 5 fraktioner och komposterar dessutom matavfallet
- man arbetar aktivt med mål och planer för fortsatt miljöarbete.

Kärleksjakt med sång och dans

I morgon kväll har jag fått äran att vara Hedersgäst på Cinemateket, där jag hängde var och varannan kväll som yngling. Jag har fått välja en film och jag visste på en gång att jag ville ta en musikfilm. Jag hade en lista på kanske tio stora favoriter och det blev till slut "Sweet Charity", Bob Fosses filmregidebut, med den enastående Shirley MacLaine, som gestaltar Charity Hope Valentine, en obotlig optimist på jakt efter kärlek.

Tekniknytt

Mannen på bilden har all anledning att vara glad. Liksom jag. Han heter Jan Ljungwaldh, och han har nu tackat ja till att bli Teknisk chef på Kulturhuset. Märkligt nog har vi inte haft en sådan tidigare. Men vi har nu gjort en omorganisation. Och det känns väldigt tryggt med Janne, han har nämligen sprungit runt här i korridorerna sedan mitten på 80-talet, så vi vet minsann hur förträfflig och flitig han är. I och med detta så förbättras också jämställdhetssiffrorna i Kulturhusets ledningsgrupp. Nu är vi 2 män och 6 kvinnor.

Lindansare och massmördare

Är precis nu på väg tillbaka till kungliga huvudstaden efter ett dygn i Göteborg. Solen skiner, kan jag meddela. Om det inte vore för att mina tågmedresenärer är i upprorstillstånd över att det inte finns plats till alla som har köpt biljetter, vore allt frid och fröjd. Jag sitter dock säkert.

Är extremt nöjd med mitt teaterfrosserimarathon igår på Dans- och teaterfestivalen. Såg tre, väldigt olika och väldigt bra, föreställningar. Tack vare Taxi Göteborg hann jag i tid kors och tvärs genom staden: Röda sten, Backateatern och Folkteatern.

Les Colporteurs lindansarshow var väldigt vacker, dramatisk och humorfylld - och visade att en lindansare inte bara kan ha mjuka skor eller vara barfota, utan också ha tåspetsskor och högklackat. Grymt imponerade, och väldigt bra livemusik till.

"Airport kids" (bilden) var en märklig dokumentärteaterupplevelse. Åtta barn, eller "globala nomader", mellan 7 och 12 år, berättade om sin tillvaro som barn till jetsetföräldrar som jobbar på Philip Morris, Tetra Pak eller något annat multionationellt företag. Barnen har kreditkort, pratar minst tre språk, går på internatskola och får ständigt vara beredda att åka vidare i världen. Klar publikfavorit, med stående ovationer!

Och så "Jerk" då. Vad ska man säga. Någon mer obehaglig, obegriplig och stark historia har jag inte sett på en teaterscen. Skådespelaren Jonathan Capdevielle gestaltade med hjälp av några handdockor de fasansfulla sexualrituella morden, som några tonårskillar utförde på ett tjugotal unga pojkar. Rysligt bra. (Jonathan lär också natten innan ha hyllat Madonna på hennes femtioårsdag med en hejdundrande nattshow på Röhsska museet. Det hade man velat se.)

Efter "Jerk" tumlade jag matt hem, mätt och belåten, till hotellet. Som jag måste tipsa om. Avalon heter det, är ganska nyöppnat, ligger väldigt centralt och är supersnyggt. Fyllt med konstverk, designmöbler, tjocka mattor, sköna badrockar och tv i hissen!

Världen är just nu i Göteborg

Sitter och ser ut genom ett tågfönster och ser ett grått och regnigt Sverige - perfekt söndagsstämning, med andra ord! Är på väg till Göteborg och ett besök på Dans- och teaterfestivalen. Den inträffar andra hälften av augusti varje år. Ett besök där är bästa sättet att hålla sig a jour med delar av scenkonsten i världen, utan att behöva kosta på sig en utlandsresa. Kan tyvärr bara vara där ett dygn nu, men hinner ändå med tre gästspel: "Le fil sous la neige" med Les Colporteurs från Frankrike, "Airport kids" av Lola Aria och Stefan Kaegi från Argentina/Schweiz och Tyskland och "Jerk" av Gisèle Vienne från Frankrike.

Har höga förväntningar på "Jerk" (bilden ovan). Föreställningen bygger på den obehagligt dissikerande amerikanske författaren Dennis Coopers roman, som handlar om en verklig händelse i Texas på 70-talet då seriemördaren Dean Coril dödade fler än tjugo unga pojkar med hjälp av två tonårskillar.

En auktionsjunkies bekännelse

Hösten är min vår, ty då öppnas teatern igen, säger Officern i Strindbergs Ett drömspel. Jag säger: Hösten är min vår, ty då öppnas auktionshusen. Är man svårbotad auktionsjunkie så får man under sommaren hålla till godo med loppisar på landet. Men i augusti öppnar Auktionsverkets stadsauktion, Auktionskompaniet och Metropol upp sina dörrar igen och helgvandringen är räddad.

Postpridedepression?

Känner du ångest över att Pride är slut för det här året? Hav tröst. Vi öppnade en utställning under Prideveckan, som jag absolut vill tipsa om: "State of mind". Den står kvar hos oss ytterligare i drygt en vecka, så du har forfarande chans att se den. Det är konstnärsduon Annica Karlsson Rixon och Anna Viola Hallberg, som har gjort flera resor till Sankt Petersburg och följt 38 personer, framförallt lesbiska. Förutom att se foton, får man höra om deras vardag, livssituation och syn på samhället och livet via videomonitorer. Man blir väldigt engagerad av att höra om deras vardag och livsvillkor - fyllt av gupp på vägen, men också mycket gläldje. Platsen är Galleri K1, ingång via Plattan och entrén är noll kronor, se här. Utställningen ska sen vidare till Göteborgs Konstmuseum i slutet av september, och även visas i Sankt Petersburg.

Ett Ricare Kulturhuset

Nu har vi blivit ännu rikare, eller rättare sagt Ricare, på Kulturhuset. Vi har nämligen fått nya vänner i form av den stora hotellkedjan Rica, som går in som ny sponsor till hela huset!! Rica kommer att se till att alla de internationella musiker, dansare, skådespelare, regissörer, konstnärer och författare som gästar Kulturhuset kommer att kunna sova gott om nätterna.

Förutom att Rica förstås har fantastiskt vackra och många hotell, så är de redan stora kulturvänner sedan tidigare. Både Stockholms Kulturfestival och Pridefestivalen sponsras av dom, men som jag sa till dom vid införsäljningsögonblicket; i och med samarbetet med Kulturhuset får ni evenemang 365 dagar om året. Ovan ser ni ett av de tjusiga hotellen, det på Lilla Nygatan i Gamla stan och med glädje länkar jag vidar till Ricas hemsida här, så kan du spana in alla deras hotell.

För några månader sedan slöt vi ju även samarbetsavtal med Polarn o Pyret för vår barnverksamhet Rum för Barn. Jag hoppas snart kunna rapportera om ytterligare kloka, framsynta näringslivsföreträdare som vill hjälpa till att sprida kulturglädje.

Kort snabbsnack

Avslutade mastig arbetsdag med att gå på höstens första Pecha Kucha - betyder ungefär snabbsnack på japanska. Hela idén, som nu finns i 130 städer runt om i världen, går ut på att någon arkitekt, designer eller allmänt intressant kulturperson gör en presentation av sig själv eller något intressant ämne. Men - man måste prata max 20 sekunder till 20 bilder. Så ingen får hålla på längre än 6 minuter och 40 sekunder. Det är en superbra form för att få en snabb introduktion, tycker jag. Just ikväll var det på engelska och med stor tonvikt på mode, eftersom Stockholm nu är fylld med Fashion Week-personer från när och fjärran.

Yongyan Liu Hähnel är varumärkeskonsult från Shanghai och väldigt verksam med att föra ut svensk design i Kina. Hon konstaterade att i Kina tänker många modeintresserade "less is not more, more is better" till skillnad mot många svenskars inställning att "less is more". Och att de kinesiska männen ligger långt efter kvinnornas modemedvetenhet. Lars Lallerstedt, industridesignern och tidigare Konstfack-rektorn, fick dra en snabbresumé av sin digra opuslista. Coolast var att återse hans mobiltelefonskapelse från tidigt 80-tal, som vägde över 7 kilo.

Hoppas bara att arrangörschefen Eva Kumlin på Svensk Form har överseende att jag smet hem på trötta fötter i pausen ... Missade därför intressanta unga, libanesiska modedesignern Rita Saardis presentation, men pryder bloggen med ett av hennes plagg istället!

Veckans idolbild

David Wiberg föräras en idolbild på bloggen här, efter att jag just har kommit hem från kvällens nypremiär på Kilen av "Svart tulpan". David gör rollen som Linnea, 16, snart 17 - otroligt väl fångat, i mina 42 åriga ögon och öron. Föreställningen är redan sönderhyllad av recensenterna, läs mer här och missa inte chansen!

En definitionsfråga

Under sommaren har jag med flera personer diskuterat ett för mig kärt ämne, som handlar om definition av kultur. Finns det "finkultur" (hemska tanke)? I så fall måste det väl finnas "fulkultur" (lika hemska tanke)? Är inte Sture Linners författarskap eller Nathalie Djurbergs konstnärskap "underhållning", för de som gillar deras arbeten? Vad är "smalt" och vad är "brett"? Idag skriver Dagens Nyheter att Svenska Dagbladets debattredaktör Steve Sam-Sandberg slutar för att han är rädd för att den "kvalificerade kulturjournalistiken är hotad". Finns det "okvalificerad kulturjournalistik", då undrar jag?

Festivalfest

Just när vi har hämtat oss från Pridehouse-anstormningen för någon vecka sedan, så drar det igång idag i full speed med Ung08-festival, Stockholms Kulturfestival och dessutom vernissage på en ny utställning, "Beeing mammy" på plan 4 hos oss (se det snygga reportaget i dagens SvD.)

Kulturfestivalen började med poetisk cirkussåpa på Kulturhusets fasad inför jättepublik och stor premiärmingelfest på KulturhusTaket för mängder av kindpussande och vindrickande kultur-, näringsliv- och politikerfolk.

Festivalprogrammet är ju så digert, så potentiella kulturupplevelser saknas det inte runt om i stan. En av de omistliga höjdpunkterna är redan i morgon onsdag klockan 12 då eder käre Kulturhuschef erbjuder visning av (delar av) våra tio tusen kvadratmeter, se här.

Ute eller inne?

Jag vet inte hur jag ska tolka min placering på kulturelittopplistan. Jag har fått en inbjudan till förlagsvärldens mest oåtkomliga partaj, Bonniers årliga tillställning på Nedre Manilla. Men jag får inte komma på Bok- & Biblioteksmässans stora mottagning. Så jag är väl både inne och lite ute, antar jag.

Jakten har börjat

Idag börjar vi intervjua några av de utvalda kandidaterna till arrangemangschefsjobbet. Många känner sig kallade, få är utvalda och jag hoppas verkligen att vi hittar rätt person. Arrangemangschefen kommer att basa över alla de producenter inom scenkonst, musik, film och litteratur som förlägger evenemang på Kilen, Hörsalen, KulturhusTaket och flera andra scener. Den ska dra in publik och pengar och göra väldigt bra kulturevenemang. Om en halvtimme börjar första grillningen!!

Historisk toalett

Ovanstående bild är de facto historisk. När världsstjärnor har uppträtt på vår största scen, Hörsalen, och känt ett behov av ett toalettbesök eller en dusch har de varit tvungna att leta sig till andra våningar i Kulturhuset via trappor och hissar. Nu, i denna stund, har vi åtgärdat arkitektgeniet Peter Celsings förbiseende när det gäller faciliteterna i logen i Hörsalen och byggt en toalett och dusch. Det tog trettiofyra år. Så när Alan Gore, Jane Fonda, Jamie Oliver, Leif GW Persson, Åsne Seierstad, mongoliska strupsångare och flamencodrottningar kommer på återbesök till Hörsalen, så kommer de att bli mer än nöjda.

Designgalleriöppning

Så här glad ser en trendentreprenör, tillika god vän, som just har öppnat en helt ny verksamhet. Stefan Nilsson heter mannen och han och hans kollegor står bakom Designgalleriet. Vi var på smygöppningen ikväll. Er egen galareporter kan rapportera att i vimlet syntes designgurus som Margareta van den Bosch från H&M, Staffan Bengtsson från tidskriften Form och glasformgivare Erika Lagerbielke. Stefan gör rätt som ser så nöjd ut. Inte bara för att det kom så fina premiärgäster, utan också för att det är en urläcker lokal på Odengatan 21, som kommer att fyllas av design på längden och tvären. Spana in hela höstens program här. Först ut är modeskaparen Bea Szenfeld, som visar baddräkts-haut couture från och med den 14 augusti.

Lovordat tänkar- och skrivarställe

Undrar du vad du kan göra i Kulturhuset? Kolla här, det är en väldigt bra beskrivning av Möjligheternas hus. Välkommen hit igen, igen och igen, blogg-Sama!

Bästa filmen just nu?

Biobesök är ju en utmärkt sysselsättning när som helst på året. Regniga måndagar som idag, eller varför inte stekheta sommarkvällar, när man är mätt på sol och umgänge! Själv såg jag möjligtvis årets bästa film just en stekhet julikväll. Och då menar jag inte "Mamma mia", "Sex and the city" eller "Batman" - har nämligen inte sett någon av dom än. Däremot menar jag "La Zona"!

"La Zona" utspelas mitt i Mexico city, i ett "gated community", där välbärgade människor lever i trygg förvissning om att den yttre verkligheten stängs ute. Tills en dag, när ett gäng ungdomsbrottslingar lyckas ta sig över muren. Mer spännande action och intressanta personskildringar får man leta efter. Läs DN:s recension här.

Svenska Dagbladet skriver idag om verklighetens "gated community", i Guatemala city, där medborgargarden tar lagen i egna händer med lynchningar och steningar som följd. Kolla här.

Besökarrekord

Kulturhuset och Stadsteatern har ju varit PrideHouse hela veckan och huserat en himla massa seminarier, utställningar, workshops, konserter, teaterföreställningar med mera, med mera från gatuplan till tak. Nu börjar vi förstå vilken succé det har varit, besöksstatistiken börjar nämligen komma.

Och det visar sig att vi har haft mer än 10.000 besökare per dag!! Det är inte det vanliga i Kulturhuset varma julidagar annars... Det har varit fantastiskt roligt att möta alla stolta han, hon, hen, transor, dragkings och massa andra när jag har åkt rulltrapporna genom huset. Vilket föranleder mig att fundera på om vi kanske måste se över våra symboler på toalettdörrarna framöver - det känns helt plötsligt föråldrat med en mans- respektive kvinnosymbol...

Hedwigs himmel och helvete

Var i går kväll på en av de mest omskrivna teater- och Pridehändelserna: rockmusikalen "Hedwig and the angry inch", som hade premiär på Stadsteatern i Farnaz Arbabis regi. Och man bjöds på fullt ös-tempo, i kombination med väldigt ömtåliga och känsliga ögonblick, där man får följa hur Hans från östberlin blir Hedwig i USA. Mycket tack vare Johannes Bah Kuhnke i titelrollen, fungerade föreställningen jättebra. Bah Kuhnke var varken man eller kvinna, han var ... Hedwig, helt enkelt. Extremt imponerande energisk och fin. Måste också nämna Iris Esell, som hade gårdagkvällens showstoppernummer med en riktig powerballad.

Direkt efter de stående ovationerna, tog jag hissen upp till Kulturhustaket där jag hamnade i ny applådstorm och helt andra tongångar. Jag hann höra de sista låtarna med Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio - och wow, vilket gäng! Det var smått magiskt att stå mitt uppe nära himlen, mitt i city och höra dessa musikanter. Och Ramsby sjunger så sagolikt enkelt, så man blir alldeles varm om hjärtat.

Kultursamtal

Hela eftermiddagen har ägnats åt rundabordssamtal. Det var jag, Re:Orients grundare Ozan Sunar och Orionteaterns konstnärliga ledare Stina Oscarson som diskuterade. Resultatet blir en artikel i tidskriften Arena i slutet av augusti. Ämnena rörde sig om kulturens roll, Stockholm som segregerad stad, politikens uppgift och mycket annat. Vi hade ett jättebra samtal, känns det som, och vi var både eniga och helt ickeöverens om saker och ting. Hoppas det blir läsvärt. Nu om en timme ska jag hålla tal till det unga folket i samband med Pride Ung!

Aktuell rapport

Sommardagarna ägnades väldigt mycket åt läsning. Slukade Mikael Timms sexhundrasidiga rafflande Ingmar Bergmanbiografi, flera av Jo Nesbös deckare (skriver inte han fantastiskt spännande?!), men sommarens läsupplevelse alla kategorier var ett fynd á 2 kronor på den lokala Röda Korset-loppisen: Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" från 1970. Har alltid hört talas om den, men aldrig läst den. Hon var städerska som arbetade på natten, ensamstående med fem barn, bodde i Karlskoga och skrev om sin vardag och om världen.

Några citat:

"Några ungdomar i Gbg har ordnat en utställning som heter ´Än sen då´. Där påvisas förhållandena mellan U-land och R-land. Om U-länderna skulle få samma standard som vi, skulle inte jordens tillgångar räckar mer än ett år. Varför talas det inte mer om detta? Varför gör inte pressen mer? De kunde ta en av de många sportsidorna t.ex. och skriva om detta. Det är tack vare ungdomen som något blir sagt."

"Min Mexiko-propaganda går dåligt. Jag har flygblad med i min väska men hinner inte komma in på några samtal med någon. Alla jag talar med har bråttom utom när det gäller BINGO. Då tar de raketen i ändan och sitter tålmodigt timme efter timme stilla. När man frågar nån om man får lämna litet läsbart svarar de flesta: ´Jag hinner inte läsa tidningen en gång´. Jag måtte väl träffa en viss sorts människor, ty det måste väl finnas några som är intresserade av något annat än sig själv och Sten-Ingvar."

Maja Ekelöf är fantastiskt personlig, öppenhjärtig och stenhård. Vilken bloggare hon skulle vara om hon levde idag!

Tjoho!

Äntligen tillbaka på jobbet! Som ni förstår av den totala bloggtystnaden här under sommaren, så har jag haft det fantastiskt bra i all min ledighet. Åter i stenöken kan jag konstatera att Kulturhuset står kvar, mängden post i mitt fack var inte helt överväldigande och folk verkar ha tagit det någorlunda lugnt på mejlfronten. Känns bra att vara tillbaka, inte minst för att det alltid är någorlunda lugnt den första tiden, innan alla har jobbstressat upp sig ordentligt. Nu ska jag gå iväg på invigningen av PrideHouse, som äger rum om nån timme. Och det är en av mina favvoförfattare, Birgitta Stenberg, som ska hålla i den!

Semestertider

Om några timmar väntar skärgård, korsord och gräsklippning. Jag har semester från och med nu och tänker gå ner på lågvarv ända till den 28 juli. Bloggen tar även den semester till dess, men om det spritter till i fingrarna för mycket så kan det hända att det blir någon enstaka digital kulturrapportering från mig. Under tiden får ni inte missa allt fantastiskt som händer på KulturhusTaket och i resten av Kulturhuset hela sommaren och förstås ladda för när Kulturhuset goes Pride.

På KulturhusTaket kan ni också njuta av våra vindsnurror, som också syns från Plattan. De sänker inte bara våra elkostnader, de är extremt vackra konstverk också.

Trevlig sommar!

Prinsen och jag

Prins Manvendra Singh Gohil ska inviga EuroPride den 25 juli. Och jag fick idag förfrågan från Jennifer på Lava ifall jag ville inviga Pride Ung på Lava några dagar senare. Det var ju ett sånt flott erbjudande, så det kunde jag förstås inte tacka nej till. Förutom jag, så bjuder Lava den kvällen på glammig performance med dragkingen Sexy Galexy, smörig pop med Brendan Velasquez, stjärnskottet från USA och tung hiphop med queerrapparen Q-boy från London. Jag hamnar i gott sällskap med andra ord. Fast jag ser det som sådant hedersuppdrag att jag redan nu börjar bli nervös för hur det ska gå. Nåja, jag har ett antal semesterveckor att fila på formuleringarna. Hela Kulturhuset bjuder ju förresten i år för första gången på en rasande massa Prideevenemang, för alla från 0 år och uppåt.

Fru Form i högform

Igår kväll öppnade Svensk Form-chefen Eva Kumlin upp sitt hem för ett femtontal kulturarbetare inom design, form, mode - och så mig då. Evas tanke var att samla ihop människor som är vettiga och trevliga och ha ett idé- och spånmöte kring hur vi alla kan hjälpa varandra med att arbeta med hållbarhet och ekologi i allmänhet, och Saving the planet in style-idén i synnerhet. Med tanke på Evas generösa (även i mat- och dryckväg) och inbjudande natur så knöts kontakter, idéer spånades och jag fick träffa en bunt trevliga nya bekantskaper.

På bilden anas värdinnan själv, hennes medarbetare Annika Björkman (som krävde att få vara med på bild, eftersom hon är en hängiven Kulturhusbloggläsare) och så Magnus Jonsson på Interactive Institiute, som berättade om deras väldigt spännande utställning Visual Voltage som bland annat ska visas i Shanghai och Beijing tack vare Svenska Institutet.

Spring i benen

Idag hade vi inte bara sommarfest på KulturhusTaket. Idag var även dagen D för stegräknartävlingen. Längst gången alla kategorier bland alla Kulturhusanställda var Ingrid Rådmark på Rum för Barn. Den högsta dagsnoteringen för henne låg på drygt 32.000 steg... Jag själv kom upp till hälften en bra dag. Nästa tävlingstillfälle kräver jag att få vara i Ingrids lag.

Kulturbloggsskymning

Hinner fundera en hel del här på båten. En sak som jag länge har funderat på är: Varför är vi så få kulturarbetande personer som bloggar? Borde inte alla chefer på alla våra kulturinstitutioner blogga anno 2008? Jag tycker själv att det är väldigt svårt att göra avvägningar om vad jag kan skriva. Allt det riktigt smaskiga och alla riktigt intressanta nya idéer och framtidsprojekt kommer förstås inte på pränt här på bloggen. Mina belackare kan förstås hävda att det är okvalificerat trams det jag skriver. Men – jag tycker att vi som är företrädare för offentliga institutioner är skyldiga att göra allt för att öka transparensen och publikkontakten. Min blogg är ett litet trevande försök. Kommer på rak arm bara på Eva Kumlin på Svensk Form. Nu när Lars Norén ska bli chef för Folkteatern kanske han börjar skriva dagbok i bloggform?

Till havs

Sitter och ser ut över ett glittrande skärgårdshav och tack vare Waxholmsbolagets utmärkta internetservice kan jag uppdatera min blogg. Är på väg till landet för en stilla helgtillvaro och passar på att läsa det purfärska numret av vår Kulturhustidningen. Och den måste jag ju tipsa om! Sextiofyra sprängkulturella tidningssidor om allt som händer i sommar och höst. Redaktör Leo och formgivare Bea har säkerställt att tidningen är både läs- och tittvärd. Och den är förstås helt gratis att hämta runt om i vårt stora hus. Passa på nu. Under senhösten kommer den oftare och i helt nytt utseende.

Samtidigt, i en annan del av stan

Medans jag satt och smörjde kråset (se föregående blogginlägg), var det samtidigt premiär på Indiegympa på KulturhusTaket. Ni ser på bilden ovan hur kul folk verkar ha haft det. Nästa torsdagkväll har jag och ni chansen att vara med. Fri entré, förstås. Läs mer här.

Tacksägelsemiddag

Har just skjutsat iväg de sista middagsgästerna. Jag hade nämligen bjudit in Kulturhusets ledningsgrupp på middag hemma i kväll för att jag ville verkligen tacka för en fantastiskt trevlig och spännande första period på jobbet. Och jag är så glad att jobba tillsammans med Anneli, Margareta, Elisabeth, Katti, Nina, Eva, Charlotte och Marianne - de är verkligen ett toppengäng. Och så var det också en första avtackning för vikarierande marknadschefen Charlotte Gateau, som snart ska sluta hos oss. Men Uppsala Stadsteater är att gratulera, hon börjar där i augusti och de får verkligen världens toppkraft!!! Ledningsgruppen ikväll var utvidgad med kulturdirektör Berit och min sambo David, som smälte fantastiskt bra in i vårt sammansvetsade gäng. Vi körde gruppövning där alla fick vara med och hacka middagsingredienserna. Receptet på Davids kladdkaka efterfrågades invrigt. Efter undanröjning av disk väntar sömn och därefter möter med facket klockan 08.00 i morgon bitti.

Röster i radio

Nej, jag blev inte tillfrågad i år heller. Att vara sommarpratare, alltså. Det blev däremot en drös andra av mina egna favoriter. Här kan du se hela listan, och till skillnad från många andra bloggare tänker jag inte säga vilka jag tycker är konstiga på listan, däremot vilka som jag ser fram emot att få höra när jag rensar hallonlandet i sommar: författarna Fredrik Lindström, Lena Andersson och Martina Lowden, Margot Wallström, advokaten Elisabeth Massi Fritz (föräras med idolbild här på bloggen), tidningsgeniet Amelia Adamo, näringslivskungen Peter Wallenberg och -drottningen Antonia Ax:son Johnson, Björn Ulvaeus (som ska prata om min egen åkomma, att ha dåligt minne!), psykiatern med mera Åsa Nilsonne (läs hennes och Anna Kåvers "Tillsammans"), popmästaren Robyn, kulturutredningschefen (och snyggast klädda alla kategorier) Eva Swartz, konstnärerna Karin Mamma Andersson och Marie Louise Ekman (ska hon kalla sig själv "pissråtta" i år igen?) och skådisarna Michael Segerström (efter att ha sett honom i "Darling" inser jag hans storhet), Pia Johansson och Hassan Brijany. Och så ska vi inte glömma bort den tuffaste av dom alla: Carin Götblad.

Regntunga skyar - och tomt på skrivbordet

Så är man tillbaka till sitt skrivbord igen, efter en dryg veckas vistelse i Tokyo. Postfacket var överfullt och mejlboxen innehöll mängder av meddelanden från omvärlden. Men nu har jag gått igenom allt, så nu känns det som vardag igen. Skönt med vädret i Stockholm idag - regnmolnen påminner väldigt mycket om vädret i Tokyo, så omställningen känns inte så dramatisk:-)

Tillbaka i Stockholm

Efter ett antal tågbyten och sammanlagt 11 timmars flygresa är vi nu tillbaka i Stockholm. Tiden i luften gick snabbt, inte minst tack vare Finnairs föredömliga filmutbud. Jag såg de väldigt bra "Flyga drake" (otroligt gripande om vänskap och mod) och "Charlie Wilson´s War", som båda utspelas i samband med Sovjets inmarsch i Afghanistan, och även tonårsmamman "Juno" och "Walk the Line", om Johnny Cash.

Nå, oerhört trött som jag är nu, kan jag ändå konstatera att vi får vara väldigt nöjda med vår resa. Otroligt intressanta möten med gallerister, konstnärer och museichefer. Och så var förstås staden och dess invånare oerhört spännande att få bekanta sig med. Vänligare människor än japaner får man leta efter, så hjälpsamma och tillmötesgående. Otrolig häftig metropolisliknande stad, som blandas friskt med parker, urgamla tempel och väldigt varierad stadsbild. Billig och god mat i överdåd - den minsta sylta bjöd på en otrolig smakupplevelse för femtio kronor. Det enda kruxet var att förstå tunnelbanesystemet, och det är väl typiskt att det var först de sista två dagarna som vi började fatta hur det hängde ihop.

Min väldigt positiv bild av Tokyo grumlades dock när jag fick höra att japanerna inte har någon regelrätt semester. De har sammanlagt elva helgdagar under året då de får ledigt - det är allt! Men den som vill avancera till ett högre jobb vågar inte ens ta ut alla lediga dagar, för det räknas som illojalt...

Illustrationen här ovan - i detta sista Tokyoblogginlägg - är en bild tagen av en av de fotograferna vi åt middag med igår kväll. Han heter Ikeda Masanori och har fotot de söta flickorna i en trädgård.

Samtidigt, i en annan del av Tokyo

Sju doda precis i narheten av oss. Igar eftermiddag (lokal Tokyotid) lopte en man, som var "trott pa livet" amok mitt i ett av de centrala stadsdelarna i stan, Akihabara, hemelektronikens mekka. Jag och Margareta befann oss i en helt annan del, namligen Harajuku, vid den tidpunkten som tur var. I Harajuku mots man av en marklig syn, dar ungdomar (bara tjejer, igar i alla fall) , de flesta runt 15, 16 ar, klar ut sig i markliga lolita_ eller kammarjungfruutstyrslar, med mycket smink, accessoirer och speciella frisyrer.

Googla pa Harajuku och leta efter bilder, sa far du se vad jag talar om (funkar saledes fortfarande inte att ladda upp bilder pa lanedatorn). Det markliga var att trots att tjejerna staller sig och poserar, till allmant beskadande och vi ar manga turister dar som vill fotografera dom, sa vander dom sig anda bort fran kamerorna och latsas vara omedvetna/ointresserade av att bli fotograferade. Precis i narheten av Harajuku_tjejerna, i den stora Yoyogiparken, sa sag vi ocksa ett gang rockabillykillar, med tonvis av spray och brylcreme i haret, och aven manga popband, som hade stallt upp sig pa lopande band och forsokte overrosta varandra, genom att spela sa hogt som mojligt.

Eftersom vi flyger hem tidigt i morgon bitti, sa ar detta den sista dagen i Tokyo for oss. Vi har tre moten inbokade, som vanligt i olika delar av stan, sa vi har en hektisk slutspurt framfor oss.

Konsthappening i Metropolis

Igar kvall var vi med om "surreal, but nice"_upplevelse. En av de fantastiskt trevliga manniskor vi har mott har, Nahoko Yamaguchi, som arbetar pa Taka Ishii Gallery, inbjod mig och Margareta att vara med om en konstupplevelse. Vi blev korda till ett ett stort garde, en grasplan, bredvid floden Tama, dar det var utomhusvisning, en "slide show", alltsa en hederlig gammaldags diabildsvisning, pa en stor filmduk. Dar satt vi, mitt i Tokyo, sent pa kvallen, tillsammans med ett par hundra manniskor, med en motorvag bakom oss och jarnvagstag framfor oss, blev bjudna pa vin och mat mitt i en konsthappening _ hur bra som helst!

Det ar konstnaren Hitoshi Toyoda som hade fotograferat sitt liv under narmare tio ar, hans "bilddagbok", som hette "Nazuna" (en enkel vit blomma, som heter Shephards purse pa engelska). Vi fick se nar Hitoshi var i New York i samband med 11 september, hans liv tillsammans med munkar och med ett amishfolk i norra Japan, arstidsvaxlingar, hans hund, hans foraldrar. En jattefin, stillsam skildring. Och sjalva farden till platsen var ocksa en upplevelse utovar det vanliga. Vi blev korda pa nagra av Tokyos motorvagar, som loper manga meter ovanfor gatuniva _ da kandes Tokyo verkligen som Metropolis och att vi var med i Rymdbas Alpha.

Och nej, min egen dator fungerar fortfarande inte, darav brist pa bilder och prickar.

Konst pa hog niva

Dagens hojdpunkt alla kategorier var besok i Mori Tower. Eftersom min egen dator inte funkar i kvall maste jag lana hotellets, som inte tillater prickar over bokstaver eller nedladdning av bilder. Darfor maste du sjalv googla upp Mori Tower for att forsta storheten. Det ar femtiotre vaningar hogt, invigt 2003 och sjukt hogt. Trots min hojdradsla tog jag mig upp pa utkikspunkten, bredvid helikopterplattan, mitt pa taket. Man ser forstas hela mangmiljonstaden Tokyo och man ser hur fantastisk varierad staden ar. Valdigt manga skyskrapor, men minst lika manga lagre hus och manga gronomraden. Eftersom det var molnigt idag sag vi tvarr inte Mount Fuji.

Jag och Margareta fick en privatvisning av Akkiko Miko, curator pa Mori Art Museum (som ligger pa 52a vaningen), och som just nu har en fantastisk utstallning av alla Turnerpristagare, bland annat Damien Hirsts fantastiska kossor. Akkiko var behjalplig nar Kulturhuset gjorde den stora Arakaiutstallningen i vintras, sa hon kanner val till Kulturhuset.

Och i den supersnabba hissen (som tar 45 sekunder pa sig att komma upp till toppen!), motte vi en japansk dam som gratulerade oss svenskar till att ha nationaldag idag! Hur hon kunde ha koll pa det hann vi inte ta reda pa, men Japan verkar vara valdigt intresserade av Sverige. Pa hotellet nu ikvall hittade jag den engelsprakiga tidningen Japan Times, med en stor artikel om Sverige och idolbild pa Fredrik Reinfeldt och ambassadoren Stefan Noreen, dar det framgar hur bra det gar for Ikea (oppnar snart sitt femte varuhus har), HM (oppnar snart sin forsta butik har) och hur langt framme vi ar nar det galler jamstalldhet, bade i det politiska livet och inom barnomsorgen.

Hemlighetsmakeri

Idag lämnade vi hotellet 08.10 och kom tillbaka 22.00. Under den tiden hann vi med att besöka flera superintressanta konstgallerier, där vi blev introducerade till väldigt intressanta konstnärsskap. Men eftersom vi tyckte att vi hittade flera högoddsare, så säger jag inte ett knyst om detta för att ingen annan ska hinna att kapa åt sig dom konstnärerna före oss... Däremot kan jag berätta att vi också hann äta en väldigt trevlig tempuramiddag mitt i Shinjuki-distriktet, där vi fick stränga förmaningar från kocken om vad som fick doppas i tempurasåsen och vad som skulle doppas i de olika salterna.

Dagens bild är typisk för Tokyos taxibilar: alla taxi har nämligen virkade, helvita, stärkta, virkade överdrag på sätena och ryggstöden. Väldigt sött! Just den här taxibilen hade dessutom en tv, där vi fick ta del av en gitarrlektion! Nu har jag haft en stund i det ångande utomhusbadet och läst mina mejl och är därmed färdig för min futonsäng. På återhörande.

Hett avslappande dagsslut

Idag i Tokyo var dagens stora utmaning att åka kommunalt. Igår var vi tvungna på grund av tidspress och allmän nyanländarförvirring ta taxi överallt. Men idag skulle vi på allvar ge oss på Tokyos dokumenterat svåra kommunala transportsystem. Det är ett otal linjer, stationer och operatörer som förser staden med persontransportmöjligheter. Jag kommer inte här med längre utläggningar om vedermödorna, men - det är en prövning, kan jag meddela att hitta rätt i underjorden.

Nåväl, vi kom till slut till Shugoarts, ett galleri som just nu visar en jättefin utställning med skulptören Shiego Toya, som arbetar med furuträd, som han gör barockinspirerade skulptörer av med hjälp av motorsåg! Nästa konstnär är faktiskt svensk, Ylva Ogland, som visades i USA förra året. I samma byggnad som Shugoarts finns en handfull andra unga gallerier, som vi också hann skanna av.

Vi hittade mer svenskanknytning idag. Vi träffade nämligen utställningschefen på Museum of Contemporary Art, madama Yuko Hasegawa. Hon är på väg till Stockholm för Iaspis räkning. Hasegawa ska träffa en mängd svenska konstnärer och konsthallschefer för att ta tempen på svenskt kulturliv. Och man förstår att hon är tung i sammanhanget, hon gör en mängd utställningar även utomlands och verkar känna gud och hela världen. Vi ska träffa henne i Stockholm nästa vecka och då får vi visa henne vårt tjusiga Kulturhus!

Efter en lång dag och lång hemresa slängde jag mig ner i hotellets helt underbara utomhusbad, som är otroligt mysigt. Bilden ovan är faktiskt damernas bad, men mina egna foton blev så mörka, så jag tog den här från hotellets hemsida. Det verkar som om herrarnas bad är mycket trevligare kan jag meddela - vi har stenar, träd och växter. Vattnet är jättevarmt och man ligger och tittar upp på den japanska stjärnhimlen - hur fantastiskt som helst, kommer bli ett standardinslag under min vistelse här.

Pangstart

Efter att taxichauffören snirklat sig fram genom stadsdelar och gränder (även dom har dokumenterat svårt att hitta i storstaden...) kom vi fram till vårt ljuvliga lilla hotell, som är en ryokan - lite enklare, mer traditionell och fantastisk med sin lilla trädgård. Efter tjugo minuters intensivt uppackande, så kastade vi oss iväg till våra första möten. Vi klarade av tre gallerier på två timmar, bland annat Side 2, som är ett av de mest etablerade för unga konstnärer och så det helt purfärska Take Ninagawa, där vi träffade den unge galleristen Kazeuyuki Takezaki som var så stolt (se bara på bilden!) över att han kunde ställa ut den i Japan så populäre collagekonstnären Shinro Ohtake.

Efter det träffade jag och Margareta den person som måste vara en av de trevligaste i den svenska diplomatkåren; Joachim Bergström, pressråd på den svenska ambassaden i Tokyo. Han kan staden väl efter mer än tio år. Vi fick mängder av tips (även shoppingdito...), som vi nu ska försöka pressa in i vårt redan späckade schema. Joachim tog oss med till sitt hemliga sushiställe, som jag inte ens under knivhot kommer avslöja adressen till. Nu vet jag hur sushi kan smaka. Sushikocken berättade stolt att han känd i hela England, eftersom Financial Times korrespondent har gjort ett reportage med idolbild. Joachim ska förresten överge Japan inom kort och börja arbeta på ambassaden i Saudiarabien.

Nu ligger jag äntligen nerbäddad i futonsängen, zappar mellan de få tv-kanalerna (japansk schlager och frågesport) och kommer snart att somna gott efter vår första dag här, som vekligen blev en pangstart på vår resa.

Konnichiwa Tokyo

Och så är vi framme i Tokyo. Hepp! Flygresan gick bra, inte minst tack vare att de visade Jens Jonssons "Ping Pong Kingen" under resan, maten var bättre än vanligt (Tack, Finnair!) och för att vi var så fyllda av förväntan att få komma fram. Innan vi gick ur flygplatsen så fick vi både ta fingeravtryck och låta oss identitetsfotograferas av de många och väldigt leende japanska polistjänstemännen. Tokyo är idag lika regnigt och disigt som Stockholm är soligt, kan jag meddela.

Sayonara, Stockholm

Om ett par timmar är jag och vår utställningschef Margareta Zetterström på väg till Tokyo. Efter mellanlandning i Helsingfors väntar nästan 10 timmars resa till Nagoya Airport, utanför Tokyo. Flygresan ska fördrivas med Haruki Murakamis 607-sidiga "The Wind-up Bird Chronicle", Sonya Hartnetts "The Ghost´s Child" och Quadrapop. Väl framme väntar en dryg veckas digert schema med visiter hos ett antal hemliga och några mindre hemliga kulturattraktioner. Tack vare vår Japanbesatta formgivare Beatrice Nordén, Konstfacks utställningschef Ikko Yokoyama och en mängd andra har vi fått värdefulla tips och kontakter.

Om jag och Margareta med vårt dokumenterat dåliga lokalsinne hittar rätt i 35-miljonersstaden (se bara t-banekartan här ovan...) och om tekniken är med mig så kommer förstås reserapport här på bloggen. I väntan på den kan ni spana in vårt otroligt charmiga hotell här.

Den hedvallska kulturpolitiken

Tänk om Barbro Hedvall får rätt. I egenskap av en av våra tyngsta politiska kommentatorer, så borde väl våra politiker lyssna på henne. Eller? Varför tjafsa så mycket om kultursponsring, när den ger så lite, menar hon här. Se hellre till att den statliga kulturbudgeten växer procentuellt varje år. Och så får sponsring tjäna som grädde på moset. Precis så menar jag också att det borde fungera, istället så är varje kulturinstitution som jag känner till beroende av att jaga sponsorer, även för den löpande verksamheten. Barbro, på vilken partilista kan jag kryssa för ditt namn nästa val?